Annika Sandlund: Fars eller tragedi?
Den senaste veckans långdans kring den grekiska skuldbördan har alla inslag av ett klassiskt skådespel. Strukturella omställningar i Grekland är ett måste: varje grekiskt hem är en skinande ren pärla, men tar du ett steg utanför grinden, blåser det garanterat en plastpåse emot dig. Att betala för sådant som sophämtning, för det allmänna, för skatt – det är ännu främmande för många. På korruptionsskalan leder grekerna lätt och själva skrattar de rått åt sina egna statstjänstemäns förmåga att administrera.
Samtidigt är de flesta européer förvirrade. Av de tidigare lånelättnaderna som förhandlats fram har 90 procent gått till de banker och stater som gav Grekland lån, bara runt 10 procent nådde den grekiska statsmakten. De flesta pengar gick till banker som också de behövde räddas, medan arbetslösheten i Grekland fördubblades, pensionerna halverades och de statsanställdas löner ströps. Från ett grekiskt perspektiv är det inte Grekland som räddades. Ingen europeisk trojka krävde att de grekiska militärutgifterna skulle minskas, däremot krävde de unisont att staten skulle sälja sina företag och egendomar. Politiska val framställdes och framställs som en ekonomisk nödvändighet. Vad jag lärt mig av detta är att så fort någon säger att inga andra alternativ finns är det skäl att bli misstänksam.
Det råder en viss konsensus om sjukdomens art, det är doktorns recept som ifrågasätts. Och doktorn – med Tyskland i spetsen – ifrågasätter ljudligt om patienten alls borde räddas. Den grekiska premiärministern har inte gjort frågan mindre komplicerad genom att vinna valet med löftet om ett alternativ, utannonsera en folkomröstning, och sedan ignorera resultatet. Det nya åtstramningspaketet är förvirrande lika paketet som grekerna med klar majoritet förkastade. Plötsligt speglades det europeiska demokratiska underskottet – det som kunde ha fått sig en rejäl känga av den grekiska folkomröstningen– i den grekiska inrikespolitiken.
Ekonomisk inser de flesta att stora delar av skulden förr eller senare måste avskrivas. Den är för stor och Grekland är för fattigt. Det är inte så radikalt som det låter. Som ekonomen Thomas Piketty påpekat är Tyskland det främsta exemplet på en stat som aldrig betalat av den egna statsskulden. Det är också ironiskt att just Tyskland så lätt ignorerar dagens grekiska och europeiska politiska verklighet. Av dem som är under 30 år gamla i Grekland röstade 80 procent nej till mera åtstramningar. Arbetslösheten i den här åldersgruppen har under de senaste åren stigit till 50 procent. Får man ingen lön alls är det inte så stor skillnad vilken färg det är på de sedlar man aldrig ser. Vänsterns motpol i Grekland är inte euron, det är partiet Gyllene gryning, nynazisterna. Främlingsfientliga nationalister som hatar judar och anser att homosexualitet är en sjukdom. Bortom Greklands gränser och historielösheten finns också andra alternativ, till exempel ett närmare samarbete med det liksom Grekland ortodoxa Ryssland, med gas och oljetillgångar i överflöd, och sällan sent att utnyttja ett politisk vakuum.
Inte så demokratiskt som Europa? Om inte valresultat och folkomröstningar spelar någon roll kanske man inte ska hänga upp sig på definitioner om demokrati. Det finns alltid alternativ. Att tro något annat är arrogant, och arrogans är aldrig riskfritt.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.