Nils Torvalds: Oro i korridorerna
Efter den långa manglingen av Greklands tredje hjälpprogram stöter man på en viss oro i parlamentets korridorer. Är vi tillbaka i samma situation om ett eller två år? Hur går det för vanliga människor – och vem är en vanlig människa i Grekland? Ute på nätet finns det redan en hel del kommentarer. En del försiktigt optimistiska, andra nattsvart pessimistiska. Men en stor del av kommentarerna sysslar huvudsakligen med att stirra sig blinda på den grekiska bokföringens debet- och kreditspalter. Och så länge jag är inne på den delen av diskussionen är det kanske skäl att understryka att en del av kommentarerna förefaller handla om en bokföring där det bara finns en spalt – antingen kredit eller debet.
Det grundläggande grekiska problemet handlar inte om debet eller kredit. Det handlar om medborgarsamhället. På nätet finns en undersökning, som handlar om en del av medborgarsamhället. Den visar ett tydligt mönster. En del länder har en aktiv sektor av frivilligarbete. Till den här kategorin av länder hör Finland, Sverige, Tyskland ... ”The usual suspects”, kunde man kanske tillägga. Andra länder har en jättelåg nivå på frivilliga insatser. Det är ett bra jämförelsetal eftersom det pekar på vilken grad av frihet medborgaren har för att påverka sin omgivning, sitt politiska system, sin framtid.
Vi är inget mönsterland. Att vi ligger högt också i den här jämförelsen bygger på traditioner, som går ett par hundra år bakåt i tiden. Där hittar vi Anders Chydenius och yttrandefriheten och där hittar vi religiösa dissidenter. Där lades grunden för ett fungerande medborgarsamhälle och det är på de här människornas axlar vi nu står så mycket stadigare än en del av våra europeiska medmänniskor.
Grekland har inte en riktigt lika lycklig historia. Landets nationella uppvaknande skedde långt tidigare än vårt också om det finns lite gemensamma rötter. Grekland slogs för sin självständighet ungefär samtidigt som Runeberg skrev sina dikter och just här finns det en stor skillnad. Den grekiska tidiga nationalismen sökte sin identitet i det antika Grekland. Därför flyttade man sin huvudstad till Aten. Det var en identitet som gav ett intryck av att grekerna var långt bättre än alla andra. Det var en identitet för en elit.
Johan Ludvig hade den goda smaken att lyfta fram sina idealfigurer ur en berättelse närmare samtiden. Och det var alltså inte enbart von Döbeln eller Sandels. Det var också bonden Paavo och Sven Dufva.
Grekerna ärvde två i varandra inflätade sociala system. Det ena byggde på de av den osmanska myndigheten tillsatta borgmästaren, som blev något av den lokala allsmäktige. Kring honom byggdes klientsystemet upp. Det gav inte individen särskilt mycket spelutrymme och det lever kvar som ett korrupt politiskt system. Det andra byggde på den grekiska ortodoxa kyrkans tradition. Också den går långt tillbaka och skapades av den gemensamma figuren kejsaren och översteprästen. I den traditionen finns inte den fria sekulariserade staten och den fria medborgaren. Det är samma medborgarsamhälleliga förbannelse som också vilar över Ryssland.
Där hjälper inte pengar.
Nils Torvalds
är medlem av Europaparlamentet (SFP).