Antonia Wulff: En tysk, en grek och Varoufakis
Det är en i sig revolutionerande tanke att låta folket säga sitt i förhållande till trojkans lånevillkor, och ett modigt försök att åtgärda det demokratiunderskott som utifrån dikterade villkor skapar.
I mitt jobb handlar mycket om det som hade kunnat vara om inte Världsbanken och Internationella valutafonden hade tvingat fram reformer i så många utvecklingsländer. Lånen inom de så kallade strukturomvandlingsprogrammen hängde samman med hårda villkor och krav, vars effekter vi fortfarande ser och känner av inom till exempel utbildnings- och hälsovårdssektorn.
Många menar att de här programmen har bidragit till bristen på utveckling i många afrikanska länder. Under våren har vi ofta skämtat om vad som hade hänt om dessa länder hade haft en egen Varoufakis då på 1980-talet.
Då som nu framställdes lånevillkoren som neutrala och framför allt, som den enda möjliga rationella lösningen på ländernas ekonomiska problem. Inom institutionerna rådde det konsensus om att det endast var genom just denna åtstramningspolitik som länderna kunde utvecklas i en positiv riktning, det vill säga garantera ekonomisk tillväxt och höja levnadsstandarden. Men om den ena parten inleder ”förhandlingar” med en förväntan om att det endast skall vara den andra parten som kompromissar är det ganska tydligt att det inte kommer att vara förhandling mellan två likvärdiga parter.
Och det är här som Grekland är intressant. Det är en i sig revolutionerande tanke att låta folket säga sitt i förhållande till trojkans lånevillkor, och ett modigt försök att åtgärda det demokratiunderskott som utifrån dikterade villkor skapar. Alternativlöshet föder ofta populism.
Det råder inget tvivel om att Grekland har misskött sina finanser och att genomgripande reformer borde ha gjorts för länge sedan, inte minst i samband med att Grekland blev en del av eurosamarbetet. Problemet är att reformerna i sig är en politisk och i allra högsta grad ideologisk fråga, det vill säga förslagen till reform kommer att se olika ut beroende på var på den politiska skalan man befinner sig.
Trojkans nyliberala politik framställs som en neutral fråga om att ”ta sig i kragen” trots att det handlar om ideologiska och samhällsövergripande frågor. De val som Grekland nu gör kommer att påverka dem i decennier framöver. I den meningen handlar situationen i dag nästan mera om makt och demokrati än om reda pengar.
Det är märkligt att Merkel och gänget vägrar vidkännas de katastrofala följderna av deras politik i Grekland. Samtidigt är förstås åtstramningspolitikens vara eller inte vara en känslig fråga för en europeisk politikerkår som står stadigt till höger och har investerat redigt med politiskt kapital i processen hittills.
Men en äkta förhandling innebär att alla parter både ger och tar. Det grekiska nejet är ett ifrågasättande av åtstramningspolitiken men också den rådande konsensusen om att marknaden skall styra politiken. En välfungerande marknad – och eurozon – kräver politisk styrning. Och det är nog här som den europeiska skon klämmer. Politisk styrning på europeisk nivå grundar sig på samarbete, ömsesidig respekt och en uppriktig önskan om att kompromissa och hitta en gemensam lösning.
Antonia Wulff
jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.