Paul Lillrank: Plan B
Uppgiften bör vara att utarbeta en plan för hur väsentlig samhällsservice kan tryggas med två tredjedelar av de nuvarande resurserna. För sjukvården skulle det innebära ett återtåg till år 1996.
Krisen nere i Grekland förstör sommarfriden mer än vandrande åskskurar. I stället för att sitta i tv-soffan och bita på naglarna borde man ändå tänka lite konstruktivt. Vad lära vi av detta?
EU och IMF har visat förvånansvärd medgörlighet och kompromissvilja. Om grekerna bara skulle ta sig i kragen, skulle de få behövlig hjälp. Men tilliten och tålamodet har konsumerats. Nästa land som krisar kommer inte att få lika lukrativa erbjudanden.
Nästa globala ekonomiska kris kommer förr eller senare. Återhämtningen i västvärlden har varit svag och Kina är på väg neråt. Om en ny kris drabbar Finland, som inte ens tagit sig ur den tidigare, kommer det att bli mycket svårt. Dags för regeringen att skissa Plan B. Annars blir det osthyvelns kaotiska diktatur.
Det finns beredskapsplaner för krig, massiva elavbrott och naturkatastrofer. Men hur är man beredd på en situation där staten inte kan få mer lån medan de tidigare skulderna fortfarande måste amorteras?
De offentliga utgifterna kan i grova drag indelas i transfereringar och tjänster. De förra, typ barnbidrag och arbetslöshetsersättning, kan kapas genom att vrida på ratten. Men hur gör man med vård, skola och omsorg, tjänster som produceras av tunga byråkratier och finansieras med offentliga medel?
Hur klarar barnskyddet sin uppgift att värna om utsatta barn i en situation där dess ekonomiska resurser halveras över en natt? Hur tar man hand om de äldre, om kommunens hemtjänst inte längre kan betala lönerna?
Frågan kan tyckas absurd i ett land, där patentlösningen för alla sociala problem har varit att ösa på mer resurser. När man är van vid att varje dag är julafton, hur känns det att vakna till en fastlagssöndag? Just denna förvirring kan observeras i Grekland.
Alexander Stubbs regering bad ministerierna ta fram sparplaner för sina respektive fögderier. Det blev noll. Regeringen Sipiläs tafatta försök att få ordning på finanserna stötte på aggressiv patrull innan bläcket torkade. Därför bör regeringen tillsätta en oberoende, gärna utländsk kommitté för att ta fram Plan B.
Varför inte anlita ett antal grekiska experter för att skapa realism i scenarierna? Uppgiften bör vara att utarbeta en plan för hur väsentlig samhällsservice kan tryggas med två tredjedelar av de nuvarande resurserna. För sjukvården skulle det innebära ett återtåg till år 1996.
Självfallet skulle redan tanken om Plan B möta våldsamt motstånd. Regeringen gjorde därför klokt om den inte förde särskilt mycket låda om saken och placerade planen i bordslådan i väntan på att verkligheten hinner upp de ansvarslösa.
Högst sannolikt skulle Plan B visa, att välfärdstjänsterna mycket väl kunde tryggas med landets egna resurser och att en organiserad nertrappning av lågprioriterade uppgifter vore bättre än okontrollerat kaos. Och följdfrågan vore densamma som i Grekland, vart har alla de lånade pengarna tagit vägen?
Paul Lillrank
är professor vid Aalto-universitetet.