Mirjam Kalland: Ögonblicksbilder
Det borde kanske vara obligatoriskt att bekanta sig med väjningsregler och vissa internationella signaler om man skaffar sig en båt större än en aktersnurra?
Vi provseglar Gysingen, en A-båt från 1946 som inte seglats sedan den hamnade i närkontakt med en annan båt under Hangöregattan 2010. Nu är den reparerad men under jungfruseglatsen märker vi hur otroligt mycket beslag, knapar, vinschar och doningar som måste justeras då en segelbåt inte varit riggad på länge. Mycket krånglar till sig: storseglet är svårt att hissa och ännu svårare att ta ner, skoten löper inte som de skall, stagen måste spännas.
Vi startar en fredag, och kommer fram till Porkala vid midnatt. Följande morgon lovas det frisk bris från väst och vi beslutar att med revat storsegel ta oss in i Barösund via farleden som går förbi Vormö. Bäst att inte ta några risker, Gysingen, ”den dånande”, har sannolikt fått sitt namn efter en fors i Sverige och gör skäl för sitt namn. Vi bestämmer oss för att starta aktersnurran då farleden smalnar, vinden brukar bli byig i de smala sunden.
Medan vi kryssar kommer en motorbåt farligt nära. Föraren har uppenbarligen något ärende till oss. Han upplyser oss om farledens riktning, och berättar att vi rör oss i sicksack över farleden. Vi är mitt i en manöver, jag råkar har rodret och tror först inte mina öron. Jag breder ut armarna i en frågande gest. Han upprepar. Jag ropar tillbaka: ”Landkrabba.” Kort, koncist och coolt.
Fast det var ju inte exakt så som det gick till. Isabel Allende skriver i boken Summan av dagarna att en händelse har många versioner, men hon väljer den version hon tycker bäst om. Jag gillar hennes attityd. Nå, på riktigt blev jag först förstummad och sedan arg. ”Tag hör du reda på vad segling handlar om, och var tyst” skrek jag i stort sett, och det var ju inte en replik som blir odödlig precis. Efteråt brukar jag veta vad jag borde ha sagt.
Hangöregattans första dag. Vi har hunnit ut på fjärden utanför Russarö, det är strax före start, vinden är byig, båtar kryssar rastlöst av och an vid startlinjen. Då tappar vi plötsligt kontakten med rodret. Ner med seglen för att inte av misstag ramma någon, fram med telefoner. En stor och sjöduglig båt närmar sig. Underbart, för nu är vi nära grynnor. För säkerhets skull gör jag det internationella tecknet för sjönöd. Båten närmar sig. Jag fortsätter att höja och sänka armarna i en vid båge över huvudet. Båten kör glatt vinkande förbi. Jag är mycket, mycket nära att göra ett internationellt tecken för missnöje, men lyckas behärska mig.
”God fortsättning på dagen åt er också”, muttrar en av gastarna. En annan A-båt kommer till undsättning, och lyckas hålla oss upp mot vinden. Arrangörens båt närmar sig, men nu har vi fått koll på rodret och bestämmer oss för att delta i tävlingen trots allt.
Det rör sig fler och fler båtar på sjön. Om det ökar eller minskar chansen att man får hjälp då man behöver är svårt att bedöma. Men det borde kanske vara obligatoriskt att bekanta sig med väjningsregler och vissa internationella signaler om man skaffar sig en båt större än en aktersnurra?
Mirjam Kalland
är docent och rektor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.