Björn Vikström: Horror vacui
Recept som ökad ekonomisk tillväxt och stärkande av vårt lands konkurrenskraft börjar klinga allt falskare. De största problemen i dagens värld är trots allt inte konjunkturernas pendlingar, utan mänsklighetens gemensamma framtid på vår ömtåliga planet.
Rädslan för tomheten hör till människans livsvillkor. Vi försöker döva den med underhållning, med festande, med arbete, med intensiv träning – vad som helst för att slippa stanna upp och släppa fram insikten om livets tillfällighet. Jag känner igen flyktmekanismerna i mitt eget liv: ge mig hän åt arbetet, läsa ännu en bok, ut och jogga.
”Horror vacui” står också för fysikaliska realiteter. Om ett tomrum uppstår fylls det av någonting annat. Det är kanske just det som oroar oss. Insikten om att vi inte vet vad vi släpper fram ur vårt inre om vi stannar upp. Vi är rädda för att förlora kontrollen och tappa ansiktet i våra egna eller andra människors ögon.
Vårt nuvarande sätt att handskas med samhällsekonomin uppvisar spår av samma rädsla för det okända. Oron för att hjulen skall stanna är naturligtvis högst befogad. En stigande arbetslöshet och tilltagande svårigheter att finansiera den sociala tryggheten riskerar leda till ökad ojämlikhet och djupare klyftor mellan människor.
Analysen av situationen tror jag de flesta är överens om, men vågar vi pröva radikalt annorlunda visioner om det samhälle vi vill leva i, såsom en sänkt levnadsstandard för de välställda och en radikal omfördelning av arbete? Eller väljer vi att blunda, trycka på gasen och hoppas att allt skall ordna sig till slut?
Recept som ökad ekonomisk tillväxt och stärkande av vårt lands konkurrenskraft börjar klinga allt falskare. De största problemen i dagens värld är trots allt inte konjunkturernas pendlingar, utan mänsklighetens gemensamma framtid på vår ömtåliga planet. Hoten är både ekonomiska, sociala, politiska och ekologiska. Därför behöver lösningarna också beakta alla dessa aspekter.
Om vi låter konkurrenstänkandet och värnandet om de egna nationella intressena styra beslutsfattandet, är det oundvikligt att räkna med utslagning och marginalisering. Enligt en socialdarwinistisk eller marknadsliberal livssyn är det till fördel för helheten att de konkurrenskraftiga aktörerna överlever, medan de andra slås ut.
Internationellt ser vi spåren av denna strategi tydligare än hos oss. Myndigheterna ger upp ambitionen att hjälpa alla, och nöjer sig med att försöka stänga problemen inne, för att begränsa skadeverkningarna: slumområden i USA:s storstäder, favelor i Sydamerika, politiskt instabila regioner i Ryssland. Detsamma gäller hela länder som Libyen, Somalia, Irak och Syrien: när de i och för sig orättvisa maktstrukturerna slås sönder uppstår ett tomrum, som fylls av rivaliserande grupperingar.
Förr hade människor sällan något annat val än att stanna kvar även under omänskliga förhållanden. I dag söker sig många bort. De greppar efter halmstrån och vill tro på en bättre framtid. Omvärldens problem blir därför också våra, vare sig vi vill det eller inte. Flyktingarna på Medelhavet är en påminnelse om detta. Vi kan inte fortsätta att leva som om de inte fanns, och vi kan inte tysta se på medan det ena tomrummet efter det andra uppstår på världskartan.
Björn Vikström
är biskop i Borgå.