Bjarne Nitovuori: Vi brottas inte längre
En närmare undersökning visar att minst ett tiotal av Finlands medaljörer i VM, EM eller OS i brottning före andra världskriget hade helt svenska namn, de flesta av dem hade säkert svenska som modersmål.
I dag för 132 år sedan föddes Johan Fredrik Olin i Vichtis. Olin vann silver i grekisk-romersk brottning i tungvikt vid OS i Stockholm 1912 och blev 1915 världsmästare i professionell fribrottning i USA.
Brottningsturneringen på Stockholms stadion var en säregen historia. Då brottades man tills någondera lades på rygg och matcherna kunde ta flera timmar. Klassisk är matchen mellan finländaren Alpo Asikainen och esten Martin Klein, som pågick i elva timmar och 40 minuter. I tungvikt hade Olin vunnit tre matcher och förlorat en då han ställdes mot sin landsman Yrjö Saarela. Saarela gav upp utan match för att hjälpa Olin till finalen. I finalen stod Olin och Saarela mot varandra. Före det hade Saarela tvingats utkämpa en två timmars match mot dansken Sören Jensen och var så utmattad att han gav walkover till Olin. Men som gentjänst gav också Olin upp, varvid Saarela blev guldmedaljör och Olin silvermedaljör.
Senare flyttade Olin till USA. där han blev känd som professionell fribrottare under namnet John Olin. I december 1915 besegrade han Joe Stretcher i en match om världsmästartiteln i Springfield, Massachusetts. Men mästerskapet erkändes inte av alla, i synnerhet som segern kom efter att Stretcher skadat sin axel och tvingats bryta. Bara ett halvt år senare förlorade Olin titeln i en match mot Ed Lewis i Chicago.
Olin återvände till Finland och dog i Ingå 1928. Att döma av namnet kunde Olin ha varit något så ovanligt som en finlandssvensk brottare, men det är jag inte helt säker på. En närmare undersökning visar dock att minst ett tiotal av Finlands medaljörer i VM, EM eller OS i brottning före andra världskriget hade helt svenska namn, de flesta av dem hade säkert svenska som modersmål. Åtminstone Finlands första OS-guldmedaljör Verner Weckman var svensk, student från Svenska reallyceum i Helsingfors, Revan, senare bergsråd och bland annat vd för Finska Kabelfabriken.
Men efter kriget är det nästan tomt vad gäller finlandssvenskar i brottning. Vad hade hänt? Kontrasten är iögonenfallande då man jämför med en annan och råare gren, boxningen. Några av Finlands främsta boxare – från Gunnar Bärlund till Robert Helenius – har varit finlandssvenskar. Utan att glömma några mindre stjärnor däremellan: till exempel Ekenäsboxaren Hilding Boström och min barndomskamrat från Abborrvägen i Brändö, Vasa, Sven Öling, som i början representerade AIF-föreningen Palosaaren Urheiluseura.
Också i en del andra idrottsgrenar avviker finlandssvenskarna markant från finnarna. Jag vet inte om det funnits en enda finlandssvensk backhoppare av landslagsklass. Och boboll spelas naturligtvis inte heller i Svenskfinland. Den lagsport där finlandssvenskarna ser ut att dominera är handboll, men där är skillnaderna lika mycket regionala som språkliga. I svenska Österbotten spelas inte handboll och det nordligaste laget i FM-ligan finns i Riihimäki.
Skillnaderna mellan språkgrupperna intresserar mig bara som sociologiskt fenomen. En idrottsstjärnas modersmål är i sig ovidkommande.
Bjarne Nitovuori
är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.