Att äta kakan - och ha den kvar
De närmaste årens partikarta bestäms av den sannfinländska manöverskickligheten, men även av den socialdemokratiska återhämtningsförmågan.
Talesättet syftar på den mänskliga böjelsen att vilja njuta av en godbit utan att offra något. Jag använder det ofta för att beskriva politiska manövrar, men fenomenet är nog allmänmänskligt. Det senaste exemplet erbjuder Timo Soini: Han vill nu som utrikesexcellens njuta frukterna av sin partibyggargärning, men samtidigt bevara den sannfinländska profilen som småfolkets anti-establishment-rörelse.
Kommer Soini att lyckas? Visserligen antyder ju talesättet att det i praktiken borde vara omöjligt att konsumera kakan och behålla den, men inte desto mindre vet vi att det kan lyckas. Förtroendekapital kan förbrukas, men nya kakor kan bakas med nygamla ingredienser.
De närmaste årens partikarta bestäms av den sannfinländska manöverskickligheten, men även av den socialdemokratiska återhämtningsförmågan. Hur borde oppositionen (och medierna) förhålla sig till Soinis dubbelspel?
Den liberala och den rödgröna instinkten leder till anklagelser om värdekonservatism, rasism och bristande internationalism (EU inbegripet). Jag inser att det är frestande att bygga oppositionspolitiken på ideologi och personangrepp; det stärker den egna kampmoralen och ger gott samvete.
Men hur påverkar detta Soinis väljare? Jag misstänker att det främst befäster deras tro på hans mission som talesman och martyr för de "sanna" folkopinionerna. Om polariseringen i samhället skall motarbetas, borde Soinis upphöjelse bidra till att minska hans väljares upplevda utanförskap. – Så tänkte Kekkonen om kommunisterna.
Personangrepp på Soini och hans remarkabla ministrar kan ha motsatt effekt: Slutresultatet kan bli att Sannfinländarnas bas permanentas och partiet blir det mittengångjärn som bestämmer också nästa regeringskoalition.
Alternativet är förstås att kritisera nedskärningarna. Dilemmat är att innerst inne vet (nästan) alla oppositionspartier att de tuffa tagen är nödvändiga och hoppas att regeringen skall göra smutsjobbet. Men om landet återhämtar sig kan hästkuren delvis vara glömd vid nästa riksdagsval.
Finns det ett vinnande oppositionsrecept? Jag tror att regeringen själv kommer att bjuda på de saftigaste ingredienserna. För oppositionen gäller det att ha tålamod och att slå till i frågor som har verklig sprängkraft bland Soinis basväljare. Att ständigt återkomma till de egna hjärtefrågorna leder inte till förändring på sikt.
Medan SDP kämpar med sin identitet, samlar De gröna på emotionellt laddade värdepoäng. SFP har skäl att noga överväga sin politik; bra att inte ”gläfsa i varje fråga” (Haglund). Men det gäller att inte slappna av utan att snabbt skapa en alldeles egen profil. Inåt innebär det att hålla Svenskfinland samlat trots förlusten av inflytande. Utåt kan tävlan om tvåspråkiga och finska liberala väljare fortsätta med förnyad kraft. Båda uppgifterna kräver sin man.
För övrigt kunde det vara en idé att i god tid försöka skapa borgfred med statsminister Sipilä kring de svenska frågorna. Det kan vara klokare än att kämpa, men kanske förlora.
Pär Stenbäck
är samhällsdebattör.