Elina Pirjatanniemi: De sakkunniga
Forskarens viktigaste uppgift är att öka förståelsen för olika fenomen. Forskaren fördjupar sig och beaktar olika alternativ.
Att vara forskare är inte alltid lätt. Om man inte deltar i samhällsdebatten får man höra att man isolerar sig i sitt elfenbenstorn. Väljer man att engagera sig får man kritik för subjektivt politiserande.
Den 10 juni krävde 85 professorer och specialforskare att regeringsprogrammets konsekvenser för jämställdhet analyseras. Undertecknad är en av dessa 85 och har följt med intresse hur våra krav bemöttes. En del viftade bort det hela genom att hänvisa till att det alltid är lätt att hitta forskare som är oroliga för någonting. Förvisso, till exempel jag är just nu väldigt orolig över midsommarvädret. Men ifall jag oroar mig i egenskap av forskare finns det fullgoda orsaker till det. Vi är nämligen utbildade till att ifrågasätta det som andra tar för givet. Det kritiska uppdraget är inbyggt i vår yrkesroll. Därmed känner vi en viss oro när beslutsfattare åsidosätter kunskap som baserar sig på forskning. En forskare har också svårt att förstå att viktiga beslut fattas utan konsekvensbedömningar.
Förvånansvärt många har blivit irriterade över att forskarna på detta sätt kritiserat regeringen. Gör man sådant stämplas man lätt som oppositionens marionett. Tro det eller ej, men forskare tänker själva. Inom forskarkåren råder det inte någon gemytlig konsensus om allehanda saker. Snarare tvärtom, det pågår en ständig kamp om tolkningar inom vetenskapen. Nya forskningsrön utmanar de gamla. Forskare vet att allt de säger kan ifrågasättas. Vi vet också att debattens centrala funktion är att se till att allas argument förbättras. Denna insikt skulle göra gott även för andra debattörer.
Den goda politikerns främsta drivkraft är viljan att förändra samhället. Samma strävan kan finnas hos en bra forskare, men sällan som ett primärt mål. Forskarens viktigaste uppgift är att öka förståelsen för olika fenomen. Forskaren fördjupar sig och beaktar olika alternativ. Vi vet att vi aldrig når sanningen, men vår uppgift är ständigt att försöka komma så nära som möjligt. Kommenterar vi något i vår yrkesroll lönar det sig att ta oss på allvar.
Medvetenheten om det mänskliga tänkandets gränser är för oss vardagsmat. Därför agerar vi ofta som glädjedödare. När havet glittrar vackert utan en endaste algmatta i sikte är det trist att höra marinbiologen som påminner om att havet fortfarande mår dåligt. Statsförfattningsjuristernas påpekanden om bristerna i lagberedningen låter inte alls kul. Varningarna om regeringsprogrammets könskonsekvenser var säkert inte heller skojiga att höra.
Men alla dessa dysterkvistar har en given plats i samhällsdebatten. Uppgiften har formulerats tydligt i universitetslagen. Då universiteten fullgör sina uppgifter, forskning och på forskning grundad högsta undervisning, ska de främja livslångt lärande, samverka med det övriga samhället samt främja forskningsresultatens och den konstnärliga verksamhetens genomslagskraft i samhället. Vi kommer att delta i debatten även i fortsättningen.
Elina Pirjatanniemi är professor i folkrätt och föreståndare för Insitutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.