Annika Sandlund: Sommarlov
Vår rikedom bygger i hög grad på reglerade arbetstimmar och arbetshierarkier, men sanningen är att mycket av det inte längre behövs.
Min svärmor fyllde 82 år på söndagen. Dagen tillbringade hon med att sitta i bilen då hennes tre barnbarn hade födelsedagskalas hemma hos kompisar som bodde antingen högt bland bergen eller nere vid Genèvesjön. Ändå tyckte hon att det var roligt. Inte för att hon uppskattade bilresan, men för att hon såg barnbarnen med sina kompisar, träffade föräldrarna och såg den annars så självsäkra minstingen bli blyg inför nya vänner. Det hon såg – i stället för en tre rätters lunch på ett snofsigt kafé – var en ny sida av barnen och familjen.
Sommarlovet ramlar över oss med samma förutsägbara kraft varje år. Plötsligt finns det tid. Inte före Bodil Jönssons bok om tiden insåg jag fullt ut skillnaden mellan den sönderstyckade tiden, den som förföljer oss med telefonsamtal, möten och e-post, och den obrutna tiden. Den obrutna tiden är den sammanlänkade, den som inte avbryts av alla måsten. Sommarlovet. Det som varar för evigt för att alla dagar är likadana. Eller olika, om vi vill det.
I en av de svenska tidningarna fastnar min blick på en ledare som uppmanar barnen att strunta i vuxna som yrar om frisk luft och i stället stanna framför dator och lösa några av världens största problem. Med hjälp av hjärnan och ett världsomspännande nätverk av andra hjärnor sammankopplad med teknik som för bara några årtionden sedan ansetts vara magisk. Skribenten hänvisar till en holländsk pojke som uppfunnit en två kilometer lång havsdammsugare för att rensa havet på plast, men pekar också på gratiskurser i språk och kvantfysik. Eftersom jag själv hör till de föräldrar som begränsar barnen skärmtid, är ledaren provocerande. Men också nyttig. För det mest lockande med sommarlovet är väl ändå att nu äntligen får vi göra vad vi vill. I vår egen takt.
Jag kommer ihåg hur chockad jag blev när jag på lågstadiet insåg att skoldagarnas längd – och dess start och slutpunkt – utvecklats för att överensstämma med industriarbetarens arbetstider. Jag som hade blivit itutad att skolan fanns till för mig, för att jag skulle lära mig viktiga saker, och så visade det sig att skolan egentlig bara var en behändig förvaringsplats för barn. För att barnen skulle vara ur vägen. Det tog mig ett par decennier till för att inse att väldigt många fabriker, kontor och arbetsplatser i stort sett fyllde samma funktion för vuxna.
Det djupa samtalet om vad vi vill med tiden är nödvändigt. Så länge som ”alla andra” jobbar eller söker till ett universitet och så länge som det reglerade arbetet utgör hela identiteten, så länge vill vi det också. Inget är farligare än att stå utanför. Vår rikedom bygger i hög grad på reglerade arbetstimmar och arbetshierarkier, men sanningen är att mycket av det inte längre behövs. Digitaliseringen kommer att göra vissa arbetsmoment, men inte en enda människa överflödig, för vi finns ju faktiskt till för annat än arbete. Den enda som för artens överlevnads skull måste produceras är barn, resten kan diskuteras.
Använd sommaren till det. Helst med svärmor och hela familjen i baksätet.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.