Geo Stenius: I wonder who’s Kissinger now
Vår postsovjetiska värld skulle förtjäna något annat än detta nya kalla krig där en generation politiker påhejad av till största delen kritiklösa medier gläfser mot Moskva utan att ha en aning om vart man vill komma.
Vad rubriken ankommer går säkert det fina i kråksången förlorat för en yngre generation, obekant med äldre schlagermusik. Det är inte det enda den äldre generationen förefaller ha ett bättre grepp om. Den yngre, modell Stubb eller Haglund, har, bedårad av den västerländska demokratins bästa sidor, glömt att den som försöker exportera en ideologi ofta möter också annat motstånd än enbart ideologiskt. Det är mycket oroande.
Jag har inget emot demokrati. Många av mina bästa vänner är demokrater, som det heter. Men den utveckling som efter Sovjetunionens sönderfall för ett kvartsekel sedan skulle bli så positiv, har av olika omständigheter utmynnat i ett nytt kallt krig. I motsats till förr verkar åtminstone den ena sidan inte förstå varför.
Stubb, Haglund et consortes stöder sig på en analys där det stora hotet är den så kallade ryska expansionsivern. För att motarbeta detta kör västvärlden med sanktioner etcetera. Verkningslösa när det gäller grundproblemen i Ukraina, men effektiva i fråga om att förhindra mer fruktbara förhandlingar.
Det som tolkas som rysk expansion och aggressivitet (Krim) är egentligen en följd av en mångfacetterad process, där väst har haft sin slev med i soppan. Som Ele Alenius i denna tidning nyligen förklarade byggde det ”nya” Ryssland aldrig upp någon demokratisk struktur parallellt med den ekonomiska utvecklingen efter 1991. Ekonomin kontrollerades till en början av banditer, senare av oligarker och nu av ett svåranalyserbart politisk-ekonomiskt patriarkat.
Vladimir Putin har som ledare för detta oerhört splittrade land spelat så gott det har gått med de olika odemokratiska maktpjäser som han har haft till sitt förfogande. Med en nedgående ekonomi har han valt nya verktyg för att hålla sin maktposition. Ett av dem har varit nationalismen och stormaktspropagandan.
Här har han fått hjälp av väst och den sanslösa utvidgningen av Nato österut. I Tyskland, där Ukrainadebatten är mångsidigare än här, har ett antal framstående politiker kallat utvidgningen för västs största dumhet sedan andra världskriget. Bara för att invånarna i de tidigare ”östeuropeiska” länderna önskar medlemskap behöver inte ansvarsfulla politiker i väst gå med på det.
Gamla tiders realpolitiker – och här kommer USA:s tidigare utrikesminister Kissinger (Henry) in i bilden – såg världen sådan som den såg ut och inte sådan man ville att den skulle se ut. Man visste att om man vidtog en viss åtgärd så skulle motparten agera på ett visst sätt och då gällde det att bedöma konsekvenserna.
Moskva såg Natoutvidgningen som ett hot, oberoende av västs försäkringar om motsatsen. Krim var inte ett tecken på expansion utan en reaktion på något man såg som ett hot.
Vår postsovjetiska värld skulle förtjäna något annat än detta nya kalla krig där en generation politiker påhejad av till största delen kritiklösa medier gläfser mot Moskva utan att ha en aning om vart man vill komma. Var är Kissinger?
Geo Stenius
är journalist i periferin.