Nils Torvalds: Oppositionens svåra roll
I de första kommentarerna kring landets nya regering har man understrukit svårigheterna och ministrarnas eventuella ovana inför den nya rollen. Tvivlarna kan trösta sig med att dessa är övergående tillkortakommanden. En del av ministrarna har dessutom en längre bana bakom sig. Ett annat spår i kritiken har varit den korta ministerlistan. Det betyder att ministerierna nu skall ledas av ministrar som nästan bokstavligen får springa från ministerium till ministerium. Det kan vara krävande och faran består väl närmast i att det är tjänstemännen som tar över. Men i förhållande till en minister håller jag tummarna uppe och försöker dessutom – om det bara är möjligt – hjälpa till. Det gäller naturligtvis Kimmo Tiilikainen.
Minister Tiilikainen är till yrket ekologisk jordbrukare. Han har alltså en viss praktisk erfarenhet av villkoren för ekologiska beslut. Samtidigt skall han hålla i jordbruksfrågor och en liten bostadsportfölj. Jag tillönskar alltså honom all lycka och välgång på färden.
Men om ministeruppgifterna är svåra, visar den gryende oppositionsretoriken att det är minst lika svårt att hålla stilen utanför regeringen. Kanske det borde jämföras med backhoppning. Om man inte tar avstamp i rätt ögonblick eller rätt fråga kan det retoriska hoppet hamna i fel bana. Antingen kommer man för högt och bromsar därmed sin framfart eller också kommer man för lågt och landar i den övre delen av underbacken. Dessutom finns det hela tiden en risk för att man landar med en jämfotasmäll utan att riktigt få en stilfull telemarkare på avslutningen.
Så vilka är reglerna en oppositionspolitiker borde följa?
Jag tror att de flesta partier egentligen före valet var överens om att Finland helt enkelt måste skära i budgeten. Vi har (nästan) alla förklarat hur viktigt det är att alla följer EU:s rekommendation. Att nu byta fot och plötsligt säga att det inte gäller nu och inte oss, är inte riktigt trovärdigt. Alla oppositionspartier står inför den utmaningen och om man bara kommer med innehållslös kritik får man sig snabbt påskrivet det Timo Soini redan använde: är oppositionen bara en gapande och alternativlös hop.
Det gäller alltså att vara ärlig också i opposition. Det påbudet gäller dessutom alldeles speciellt för SFP. Under de 36 åren i regeringen har partiet vinnlagt sig om att vara statsministerns stödparti. Alltid har det inte varit alldeles lätt. Om statsministern har varit socialdemokrat har det alltså handlat om att gräva fram de socialliberala principerna och efter bästa förmåga ställa sig vid statsministerns sida. Om statsministern har varit centerpartist har det också varit viktigt att förstå hans värderingar. Och samma regel har gällt när statsministern har varit samlingspartist.
De här lojalitetskraven har inte alltid varit lätta eftersom gräsrötter och fotfolk lätt har uppfattat den här lojaliteten som ideologiska riktlinjer. (Det är alltså egentligen inte underligt att SFP har beskyllts för att vara ett högerparti medan vi har haft en samlingspartistisk statsminister.)
Nu står partiet inför den nya uppgiften att vara statsministerns lojala oppositionsparti. Det behöver inte vara svårt och vi kunde alldeles väl börja den övningen just i förhållande till Kimmo Tiilikainen. I Molpe har man framfört krav på en öppnare och bättre miljöpolitik. Det kan vi kanske åstadkomma tillsammans med vår nya jordbruks- och miljöminister.
Kanske vi kan få bukt med skarven på samma gång.
Nils Torvalds
är medlem av Europaparlamentet (SFP).