Monica Ålgars: Lyfta blick
Vi planerade en sommarresa. Portugal, sa jag. Island, sa sambon. Efter en stunds googlande hade vi trasslat in oss i ett gräl. ”Försök själv hitta vettiga flyg till Samos!”, ”Minns du hur hett det är i New York i juli?”, ”Fattar du vilken stressig vår jag haft?”, ”Alltså inte Berlin”. Då jag med gäll gnällröst ropade ”Men jag vill inte till Alperna!” och kanske eller kanske inte stampande i golvet bestämde sig sambon för att ta en dusch.
Amnesty publicerade för några veckor sedan en rapport om situationen i den syriska staden Aleppo, titulerad ”Death Everywhere”, död överallt. Situationen i Aleppo beskrivs som helvetet på jorden: tortyr, bensinfatsbomber, ständig skräck, blodiga gator, sönderslitna kroppar, barn utan huvuden. Medan sambon duschade kom jag av någon anledning att tänka på denna rapport, och jag blev så äcklad av oss att jag inte vet hur jag ska beskriva det. Människor slits sönder av bomber i Syrien, drunknar i Medelhavet, har förlorat sina hem i Nepal, kidnappas och våldtas i Nigeria, och vad gör vi? Tjafsar om alper eller sandstränder, som om det inte var ett oerhört privilegium att leva ett liv där vi får åka och se sådana.
Men hur ska vi handskas med privilegier och perspektiv? Jag vet inte. Varför är jag missnöjd över brunchyoghurtens kvalitet medan 800 miljoner människor lider av hunger? Varför klagar du över jobbstress medan 340 000 finländare saknar arbete? Varför använder väninnorna tid och tårar till att analysera killars sms medan andras pojkvänner ligger sönderbombade i Aleppo?
Åt patienter och klienter med psykisk ohälsa som ofta funderar över sin rätt att må dåligt och få hjälp brukar jag säga att deras känslor är verkliga och alltid värda att tas på allvar. Det du upplever är din upplevelse, oavsett vad någon annan upplever. Och det står jag för. Våra liv är våra egna, vårt perspektiv är vårt mest gripbara, och vi får och ska ta hand om oss själva. Vi kan inte förstå vår vardag genom ständiga Aleppo-glasögon. Det kommer alltid att finnas någon som har det värre. För de flesta av oss är det inte en realistisk tanke att ge all vår överflödiga egendom till dem som har mindre än vi. Men samtidigt önskar jag att vi lyfte blicken lite oftare, för många av oss friska människor som världen bara delat ut presenter åt har så himla dammiga navlar, fullproppade av sådant som på riktigt inte betyder någonting alls.
Då jag talade med min bästa vän samma kväll berättade jag om hur jag skämdes, hur äcklig jag kände mig, men också om hur sambon och jag sedan blev sams och betalade in pengar till Röda Korset. ”Oj”, sade hon, ”i stället för att åka på en resa ger ni bort motsvarande summa?” Men nej, det är ju inte det vi gör. Summan vi skänkte motsvarade 5 procent av den summa vi använde till att sedan boka en resa till Sardinien. För att bada i samma vatten båtflyktingar dör i.
Min stress och mitt behov av semester är verkliga för mig, visst. Men jag önskar ändå ibland att jag var en större människa, med högre blick, än så här.
Monica Ålgars
är skribent och doktor i psykologi.