Ebba Witt-Brattström: Hellre surtant
Precis som jag dragit en belåten suck över att ha levererat vad jag hoppades skulle bli mitt sista inlägg i debatten om Kulturmannen, hans utnyttjande av purunga kvinnor i sitt imagebygge och hans negligerande av Kulturkvinnans närvaro i kulturen sedan Sapfo (600 f Kr), pust, utnämns jag till ”urkulturtant” (Expressen 30.5). Och blir förnärmad, rentut sagt. Nyss var jag i antikens vingsus en stolt Kassandra som gick i clinch med cyklophataren Knausgård (DN 28.5). Så finner jag mig tillbakaföst in i fållan av fotfolk som upprätthåller kulturen: kulturtanterna.
Genast jag tänker så får jag dåligt samvete. Anser jag mig stå över alla bildade kvinnor som värnar om den kulturella infrastrukturen? Är jag, som min pappa brukade varna för, von oben? Nej, egentligen inte. Mina absoluta favoritplatser för snabbkoll på veckans bästa kulturyttringar är i Helsingforsbastun i Georgsgatans simhall och i Stockholm Forsgrenska badet. Uppkrupen på översta laven insuper jag, med öronen flaxande, all information jag behöver för att inte satsa på fel film, utställning, konsert, bok. I det slags kreativa sällskap är jag gärna kulturtant.
Problemet ligger någon annanstans. Troligtvis i den slentrianmässiga nedvärderingen av kombinationen kvinna och kultur. Fenomenet ”kulturtant” definieras i nya upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL: ”kvinna som konsumerar eller ägnar sig åt kultur”. Det är en slipprig formulering; ”konsumera” eller ”ägna sig åt” är inte samma sak. En person som ägnar sig åt kultur kan också vara en kulturskapare. Men om det är en kvinna anses hon ändå smälta in i flocken femtio till åttiofemåriga kulturintresserade tanter. Tänk tanken att män som öppnar en bok eller går på teater, konstutställningar, film eller konserter skulle kallas ”kulturkonsumerande farbröder som ägnar sig åt kultur”. En bildad man, är väl snarare uttrycket. Eller?
Det finns sålunda principiella missförhållanden att diskutera. Urgamla strukturer som i syfte att uppvärdera allt manligt nedvärderar allt kvinnligt. Kort sagt Kulturmannens tolkningsföreträde, som tycks vara vid god vigör. Mekanismerna kan studeras i Martina Montelius nya roman ”Oscar Levertins vänner”. Den utger sig för att handla om en tvättäkta kulturtant på litteraturkryssning. Kruxet är att huvudpersonen Bodil Märgåker, 62 år, beskrivs som en dreglande sexfixerad kvinna på jakt efter ligg med Stor Författare. Levertinsällskapet har Bodil grundat för att få lite innehåll i sin torftiga tillvaro (tråkig make och utflyttade barn). Idén är att få tantklichén att leva genom att fylla den med än mer klichéer. Men skrattet fastnar i halsen redan på första sidan, för detta är en skamskrivning av bildade (äldre) kvinnor. Montelius korar också månadens kulturtanter i den flamsiga podd hon har tillsammans med Gunilla Brodej på Expressen. Jag hukar.
Är jag på väg att bli en surtant? Hellre det.
Ebba Witt-Brattström
är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.