Pär Stenbäck: Spådomar och efterklokhet
Vill man göra sig illa omtyckt så skall man avsluta sitt inlägg med: Vad var det jag sa, så här skulle det gå! Även om man alldeles rätt förutspått händelseutvecklingen, är det aldrig populärt att påpeka att man haft rätt.
När jag publicerade en liten pamflett kallad ”Vision och verklighet. Handbok i överlevnad för Svenskfinland” (2003), var det ett försök att titta in i framtiden. Det är ett riskfyllt företag och så här tolv år senare kan en kort utvärdering vara på sin plats.
Den får mig inte att utbrista: Vad var det jag sa! Som vanligt är har en del spådomar blivit verklighet, andra har evaporerat. Bra så, eftersom ett verkligt skräckscenario inte har utvecklats. I det kunde bland annat den svenska skolans popularitet ha minskat och svenskan blivit frivillig i den finska skolan. Så har inte skett.
Det som verkligen hänt är att den svenska mediesituationen har försämrats, likaså den kommunala ekonomin. Jag fruktade också ”att den finska opinionen blir mindre tolerant”. I dag skulle jag påstå att den finska opinionen är mera tudelad i sin syn på landets tvåspråkighet än den var 2003. Trots riksdagens positiva beslut om skolsvenskan är folkopinionen för två nationalspråk vacklande.
Den gången hade SFP upplevt ett rejält valnederlag i kommunalvalet 2000. Förlusten av tre mandat i riksdagsvalet 2003 fick mig att fråga vad som sker om SFP försvagas ytterligare. Men partiet återhämtade sig och valet 2015 var ju en framgång i röstetal, om än inte i mandat. Just partiets konsolidering är hoppingivande inför oppositionstiden.
Intressant nog nämnde jag inte alls möjligheten att SFP kunde bli ett oppositionsparti. Kanske tanken då föreföll så avlägsen att den inte krävde ett eget kapitel? Men nu är den verklighet och frågan är hur det förändrar Svenskfinlands situation.
Samma faktorer gäller som i början av 2000-talet. Kommer sparåtgärderna att göra den svenska skolan mindre attraktiv? Knappast, om alla drabbas opartiskt. Men om den nya regeringen luckrar upp gränsen mellan svensk och finsk utbildning, kan det få konsekvenser.
Framtiden står eller faller inte med Nationalspråksstrategin, även om den nog har symbolvärde. Jag ägnade ett helt kapitel åt Sveriges betydelse för vår språkliga och kulturella framtid. Visst stöder Sverige det framgångsrika Svenska nu-programmet för popularisering av svenskan i den finska skolan, men i övrigt kan vi inte räkna med externt stöd, inte heller av EU.
Skulle jag skriva en ny pamflett, skulle jag förstärka några credon. Det behövs framtidsplanering. Nu frigörs tankeresurser från det regeringsarbete som invaggat oss i en språklig trygghet. Det finns en beställning på bättre koordinering av de olika institutionernas insatser.
Planering för den kommande landskapsmodellen borde inledas omedelbart; kommunernas betydelse som kulturella och språkliga skyddsnät blir allt svagare.
Det gäller definitivt inte att slå sig till ro. Det vankas krävande men stimulerande tider för språkgruppen.
Pär Stenbäck
är samhällsdebattör.