Mirjam Kalland: 1986
För en tid sedan ombads jag hålla årsfesttalet vid min gamla ämnesförening vid Helsingfors universitet. Jag ombads också göra återblickar till min egen studietid, som inföll under 1980-talet. Jag funderade. Allt var så annorlunda då, vi levde i optimismens årtionde, ekonomin växte, Finland tog raska kliv ut från periferin.
Min blick föll på en bok som väckte diskussion på den tiden, eftersom den i motsats till tidens anda var pessimistisk och förutspådde mänsklighetens undergång. Usch ja, det var inte pop bland oss som just lärt oss använda mikrovågsugn, äta oxfilé med potatisgratäng, och piffa upp maten med ananas.
I boken Vetenskapen och förnuftet skriver Georg Henrik von Wright 1986 att avancerad teknologi ökar härskande eliters möjligheter att kontrollera och manipulera åsikterna hos de människogrupper över vilka de utövar makt, och att det här är ett hot mot sann demokrati. Han menar också att vi drivs av ett till synes obönhörligt tvång i en bestämd riktning av accelererande teknologisk utveckling och en därav alstrad nödvändighet av oavbruten ekonomisk tillväxt och expansion.
Allt det där låter bekant, och jag kan inte annat än instämma. Men sen kommer jag till ett avsnitt som är nästan skrämmande i sin klarsynthet. Han skriver så här (min förkortning): en ny kategori av samhällets olycksbarn håller på att uppstå. Den rekryteras inte av arbetare, utan består tvärtom av dem som står utanför produktionen: arbetslösa och utslagna. Samtidigt pågår också en skiktning i annan riktning. Den dynamiska, effektiva och för ledarskap välskolade eliten skiljer sig från den stora massan av mer eller mindre passiva medlemmar av konsumtionssamhället. Dessa förändringar, menar han, kan erbjuda en ny grogrund för attityder som i ordets äkta mening kan kallas fascistiska.
Man behöver inte ha särskilt skarp iakttagelseförmåga för att inse att han förutspådde de vindar som nu blåser över Europa. Vi har komplicerade och sammansatta skikt av grupper som marginaliserats, kasserats, avhumaniserats eller passiverats till snälla konsumenter av tidsfördriv eller produkter. De här grupperna söker sig till olika gemenskaper av vilka en del har destruktiva förtecken, och riskerar att manipuleras av eliten som vill styra dem.
Georg Henrik von Wright var pessimist under optimismens årtionde. Vad hade han sagt i dag? Det enda strimma av hopp han medgav då var det vetenskapliga sanningssökandet som inte underkastar sig att vara enbart en produktionsfaktor i industrins tjänst.
Paradoxen är att ju högre man värdesätter forskning, desto större är strävan att tämja den, att få den att underkasta sig beslutsfattandet. Och här har vi faktiskt en strimma av hopp. Då beslutsfattare av någon outgrundlig anledning tror sig befrämja landets utveckling genom att slå hårt emot utbildning på alla nivåer, finns chansen att universiteten trotsigt fortsätter att göra det som de borde: att autonomt sträva mot kunskap och sanning.
Mirjam Kalland
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.