Paul Lillrank: Hur skulle du anpassa?
Om konsumtionen är större än produktionen och utgifterna högre än inkomsterna måste en anpassning ske. Ju senare, desto värre. Anpassa kan man göra genom att skära i utgifterna och att öka tillväxten. Hur regeringen än vänder sig blir det protester och argument. De flesta är dåliga.
När tre fjärdedelar av de offentliga utgifterna är olika typ av bidrag och tjänster borde det vara självklart att ingen anpassning kan göras utan att någon mottagare blir berörd. Likaväl är det klart att de arbetade timmarna är få, lönerna höga i förhållandet till marknadsvärdet och att exporten därför går dåligt. Det borde vara självklart att de som kan och vill borde anstränga sig mer.
Det vanligaste argumentet är att anpassning gör ont. Visst blir det obehag när man bantar. Men argumentet förblir tomt om inga alternativ presenteras. Det finns ju i princip tre: fortsatt skuldsättning, någon annan betalar, eller skär någon annanstans. Det första kräver precisering om hur länge man ämnar fortsätta och hur man hanterar skuldberget; det andra vilka är de vars försörjningsskyldighet bör ökas; det tredje vilka är de som är mindre värda stöd? Hur ont kommer det att göra om ingen anpassning sker?
Ett annat argument är att anpassning drabbar de svaga i samhället. Här saknas en definition av vilka de svaga är.
En människa kan vara fysiskt och psykiskt svag på grund av sjukdom, ålder, och nedsatt förmåga. Oberoende av detta kan en människa befinna sig i en svag eller stark position. Härav följer fyra kombinationer. Många svaga är i en svag och många starka i en stark position. Men hur är det med de svaga i starka positioner? Tio procent av sjuk- och socialvårdens klienter konsumerar åttio procent av alla resurser. De har en mycket stark position som välfärdskonsumenter. En arbetslös som kan vägra flytta men fortsätta lyfta bidrag innehar en synnerligt stark förhandlingsposition.
En ofta förbisedd grupp är starka individer i svaga positioner. Småföretagaren är utsatt för en massa risker. En nyckfull skattepolitik, banker, kräsna kunder, snåriga regler sätter dem i en prekär position. En felrekrytering kan bli kostsam. En betydande del av egenföretagarna lever under fattigdomsgränsen. Till skillnad från den sysslolösa bidragstagaren får de dessutom slita från arla till särla.
Det är inte mycket politiken kan göra för att förvandla svaga individer till starka. Men positioner kan påverkas.
De svaga i starka positioner har all anledning att försvara sig utan att bry sig om konsekvenserna. En stark individ i en svag position behöver inte nödvändiges acceptera sitt öde. Hon kan bryta upp och flytta bort, eller tappa viljan, sluta anstränga sig, lägga ned och förbättra sin position genom att bli svag.
Anpassning kräver nedskärningar, men framför allt tillväxt. Därför vore det viktigt att staten värnar mest om de starka i svaga positioner.
Paul Lillrank
är professor vid Aalto-universitetet.