Thomas Rosenberg: Slutet, eller början?
Så är då SFP i opposition, första gången på 36 år. Ingen katastrof, om ni frågar mig, snarare tvärtom. Inte slutet, alltså, utan början på något nytt.
Det är över huvud taget välkommet med en tydligare polarisering mellan regering och opposition. De breda koalitionsregeringar vi begåvats med under alltför många år har varit förödande för den politiska kulturen och det allmänna klimatet. Att vi äntligen fått en opposition värd namnet är inte en dag för tidigt.
Att vår nya regering är så moralkonservativ och gubbig är genant, förstås, även om en del av kritiken ter sig smått Helsingforscentrerad och övermåttan politiskt korrekt. Att Juha Sipilä med sin ingenjörsmässiga attityd medfört mer verkstad och mindre snack kan vara nog så uppfriskande. Och personligen välkomnar jag landskapstänket inom hälsovården – bara man har vett att koppla loss socialvården, och låter kommunerna som hittills sköta den biten.
Men svenskan, då, och framtiden för Svenskfinland? Inte heller på den punkten är jag speciellt orolig. Eller snarare: inte mer orolig än jag varit med SFP i regeringen. Vi har ju inte heller där alltid rosat marknaden precis, när det gäller inflytande och avtryck. Som Pär Stenbäck noterade i HBL i söndags har partiet tidvis varit alltför passivt, framför allt i början av 2000-talet, och det finns nu gott om utrymme för vassare oppositionspolitik. Speciellt som regeringen snabbt ser ut att rentav duka bordet för oss.
Jag tror inte alls det blir svårt att få stöd av den övriga oppositionen, också för uttalat svenska frågor. Med de uttalanden enskilda ministrar redan gjort hamnar man snabbt i en så pinsam offside att regeringens bana kan bli kort, även om man förmodligen gör sitt yttersta för att lägga band på sina bångstyrigaste ministrar.
Att vi nu för gott hamnat utanför regeringen har jag svårt att tro. Den insats vi kan bidra med, med tanke på landets historia, identitet och konkurrenskraft, är alltför viktig. Däremot är det fullt möjligt att vi i framtiden kanske för gott stannar innanför, inte som parti utan i form av en ministerpost för språk- och minoritetsärenden, inklusive Åland och samefrågorna. Men då alltså inte längre som en SFP-post, vilket självfallet tvingar partiet att helt omvärdera sin roll.
Vi är inte där ännu, långtifrån, och en dylik modell är klart sämre ur finlandssvensk synvinkel så länge SFP mobiliserar en lika stor del av finlandssvenskarna som nu (plus ett betydande antal finnar och tvåspråkiga), vilket ger partiet tyngd också på riksplanet. Det gick bra i valet nu, exceptionellt bra. Och med nuvarande regering går det knappast sämre nästa gång.
En ytterligare anledning till tillförsikt ger Folktinget, som omedelbart fick en mer framskjuten position. Det märktes tydligt redan på sessionen i Borgå för en månad sedan, där det sedvanliga smågnabbet mellan SFP och de övriga partierna ersattes av en gemensam oro över den framtida bevakningen av de svenska frågorna. Upp med hakan, alltså, och den rödgula flaggan!
Thomas Rosenberg
är sociolog och skriftställare.