Björn Vikström: Du våg’ int’!
Under mina tio år som juniortränare hörde jag ofta pojkarna med rubrikens ord utmana varandra till olika dumdristiga bedrifter. I all sin enkelhet visade sig argumentationen vara effektiv. Vem vill väl visa sig feg?
Motsvarande attityd, om också i mer inlindad form, upplevde jag nyligen under kyrkomötet. Förespråkarna för genomgripande begränsningar av församlingarnas självbestämmanderätt marknadsförde förslaget med enträgna uppmaningar till oss andra att våga göra drastiska beslut. Reformen framställdes som ett modigt steg in i en okänd framtid, medan vi som inte hade låtit oss övertygas framstod som bakåtsträvande och räddhågsna. Om positionerna definieras som ”de rädda” mot ”de modiga” vill de flesta naturligtvis kallas modiga.
Jag vet naturligtvis inte med säkerhet vem som röstade rätt. Min poäng i det här sammanhanget är bara att det har avgörande betydelse med vilka ord olika åsikter och ställningstaganden beskrivs.
Feministernas kamp för jämlikhet har bl.a. skett genom att hävda kvinnors rätt att definiera sig själva. Alltför länge hade ”det andra könet” framställts som svagare, mer oförnuftigt och känslosamt, och därför i behov av mannens fasta ledning och beskydd. Omvälvningarna i samhället och i världen i stort från 1960-talet framåt präglades även i övrigt av en uppgörelse med den västerländska vita akademiskt utbildade mannens anspråk på att kunna definiera vad som alltid och överallt skall anses vara rätt, gott, förnuftigt och sant.
Likartad kamp om rätten att definiera verkligheten kan iakttas i andra häftiga debatter: är fostret en del av kvinnas kropp eller en människa i miniformat? Är eutanasi en barmhärtighetsgärning eller ett uttryck för vår tids oförmåga att acceptera lidande? Innebär samkönade äktenskap att lagstiftningen blir jämlik eller att en kulturell tradition bryts? Betecknas invandrarna som behövlig arbetskraft eller som utnyttjare av ”våra” sociala förmåner? Talar vi om strukturomvandlingar eller uppsägningar?
Det sägs ofta att idealet i en diskussion är att sakerna får tala. I princip håller jag med, men vi skall inte vara naiva. Ord är inte neutrala, inte ens då de förekommer i förment sakliga framställningar. Orden skapar och formar den verklighet som vi lever i och talar om, vilket även uttrycks på Bibelns första blad. Därför är kampen för en mer rättvis värld alltid också en kamp om vilka ord vi använder för att beskriva verkligheten och den förändring vi hoppas på.
Det är en dygd att våga tala om saker med deras rätta namn. Men det är aldrig betydelselöst vem som får bestämma vilka ord som är de ”rätta”. Ena stunden kan det krävas mod för att våga fatta drastiska beslut, andra gånger behövs mod för att våga stå emot en utveckling som majoriteten anser vara oundviklig. Insikten om vad som är vad kan bara växa fram genom konstruktiva och kritiska samtal. Där dessa samtal förs, där förverkligas demokratin.
Björn Vikström
är biskop i Borgå stift.