Hilkka Olkinuora: Den monstertid nu kommer
Dimissionsdagen börjar med ett vresigt textmeddelande i abiturientens mobil: ”Kom ihåg att den häxan skall inte synas i dag!” Jubilaren faller ihop i tårar. Monstermamman igen.
Med ”den häxan” har abiturienten levt tillsammans alla sina skolår, först varannat veckoslut, sedan varannan vecka, sedan när som helst. Med henne har livet dryftats, i synnerhet det konstiga vuxenlivet och kärlekens konstiga vägar. Med henne har konfirmationsstuk valts, och med henne har grälats precis som man gör i tonårsfamiljerna. Med henne och alla de olika syskonen var det tänkt att även denna dag skulle firas.
Om det inte hade varit för mamman. Som textade. Som inte kan. Som inte vill. Som hatar fortfarande. Som får sin vilja igenom, igen.
Syskonen rivs itu. Mor- och farföräldrarna förkrossas. Barnet självt kollapsar och totalvägrar att komma till skolan alls. Och hur man än hanterar katastrofen blir resultatet detsamma: Alla känner att de är på fel plats på fel tidpunkt med fel sällskap. Att allt blev fel.
Det blir många studentfester, konfirmationer, vigslar nu i sommar, många födelsedagar, midsommarfester och kräftkalas. Det blir många fester, och fler och fler av dem firas i repris eller olika upplagor.
Högtider med låg temperatur och frusna leenden. Dubbla dimmissionsbubbel under olika äppelträd, då föräldrarna inte kan svälja en skvätt i åsynen av den andras nya partner. Minusgrader i den solvarma kyrkan där blickar från en bänk till en annan kunde döda. Amputerade gästlistor på grund av gamla oförrätter. Tomma platser på en fullsatt fest. Stela selfiesmilanden och skvallerlystna sidoblickar.
Tomma hem där de åsidosatta vardagsansvariga bonusmammor och bonuspappor för sin stilla kamp mot bitterhet och sorg. Hem där de biologiska förhållandena firar en pyrrhusseger. Hem som de firande små liven lämnar så snart som möjligt för att kunna fira sin stora dags kväll och natt med kompisar, med dem som aldrig någonsin skall vara så dumma mot sina barn, aldrig någonsin.
Vi vuxna kan ju förstå varandra. Det är inte lätt att se min före detta arm i arm med sin nya; det påminner mig för smärtsamt om mina misslyckanden och livets orättvisor. Det är inte lätt att som förälder se den tredje upplagan av mitt barns familj; det påminner mig för tungt om mina misstag som uppfostrare och brister i mitt eget äktenskap. Det är inte lätt att göra entré som den nya då rollens tidigare innehavare är med på scenen; det påminner mig för mycket om minnen som jag aldrig kan bli delaktig i.
Vi förstår, ja. Men det är inte lika med att godkänna. Att kärleken tar slut och förhållanden går i kras, det måste vi acceptera. Vår egen oförmåga och otillräcklighet måste vi bejaka. Skulden finns där. Men notan faller på oss, inte på våra barn.
Kärleken är inte ett nollsummespel. Låt skumpan bubbla. Låt rosorna dofta. Låt ögonen tindra. Låt den blomstertid komma.
Hilkka Olkinuora
är präst och bonusmamma.