Bjarne Nitovuori: Snellman och finlandiseringen
”Är Snellman passé?” är rubriken på en essä från 1967 av Johannes Salminen i den samling som nyligen getts ut med titeln ”Från Bysans till Bush”. Salminens fråga föranleddes av två finlandssvenska 60-talsradikalers, Marina Stenius och Lars D. Erikssons, avståndstagande från nationalfilosofen. Stenius skrev inför Snellmansdagen 1964 en ledare på svenska i finska Ylioppilaslehti under rubriken ”Snellman är passé”.
Också Salminen ogillade Snellmans förgudning av staten och historien. Men som karaktär kan Snellman aldrig bli passé, lika litet i sin stils hela fulla polemiska vitalitet, skrev Salminen.
Stenius och Eriksson vände sig framför allt mot den nationella inskränktheten i Snellmans tänkande. Internationalismen och ifrågasättande av auktoriteter och vedertagna uppfattningar var centrala ingredienser i 60-talsradikalismen.
Snellman var också lärofader för den så kallade finlandiseringen. Det är en dålig term för att beteckna den finländska elitens anpassning till Rysslands/Sovjets intressen. Hellre kunde man tala om hukande eller om undfallenhetslinjen, som användes för drygt hundra år sedan om gammelfinnarna. En av Snellmans kungstankar var att vi lojalt bör underkasta oss Rysslands överhöghet och förverkliga vår nationella utveckling i dess hägn. Han fördömde det polska upproret mot den tsarryska överhögheten 1863.
Den delen av Snellmans idéer tog 60-talsradikalerna aldrig avstånd från. Deras föreställning om en framtida socialism liknade visserligen inte realsocialismen, men till skillnad från radikalerna i andra länder ägnade sig de finländska radikalerna inte åt kritik av det sovjetiska systemet. Och någon solidaritet med dissidenterna i de socialistiska länderna uppvisades inte.
En brytning skedde genom ockupationen av Tjeckoslovakien 1968, som också radikalerna demonstrerade mot. Men den händelsen markerade också slutet på 1960-talsradikalismen. 70-talets taistoiter och deras aggressiva bekämpning av ”antisovjetiska” tendenser var en företeelse av helt annan karaktär.
I pamfletten ”Lustraatio” (Lustration, utgiven 2015 av Jukka Mallinen, Martti Puukko och Arto Luukkanen) konstaterar Jukka Mallinen att det efter vapenbrödrasocialisternas tid inte varit populärt inom vår vänster att kritisera Sovjetunionen. Nattfrosten 1958 var en vändpunkt. Efter det förföll den unga generationen till självbedrägeri och började på riktigt tro på vsb-liturgin.
Mallinens artikel handlar framför allt om Snellman som finlandiseringens ideolog. Det olycksaliga med Snellman var att han baserade sin nationalism på Hegel (1770-1831), inte till exempel på Herder (1744-1803). Enligt Hegel och Snellman var staten det primära som individen skulle underkasta sig. I Herders nationalism var folkets autonoma mobilisering den centrala idén.
Den snellmanska (och hegelska) nationella rörelsen var ofarlig för imperiet i motsats till vad en herdersk nationalism hade varit, hävdar Mallinen.
Bjarne Nitovuori
är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.