Pär Stenbäck: En strimma av hopp
Det ser inte ljust ut när man granskar världen omkring oss. Nya konflikter bryter ut, nu senast i Jemen. Naturkatastrofer drabbar fattiga länder, nu senast Nepal. De gamla oroshärdarna pyr och flammar åter upp, i Syrien och Irak, i Ukraina och Nigeria.
Men mitt i allt elände noterar jag en ljuspunkt, en litet oväntad sådan: Iran. Kärnkraftsförhandlingarna har nu nått en punkt som ger anledning till optimism. Ett preliminärt avtal har nåtts mellan Iran och de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland. Enligt det skall Irans fredliga kärnkraftsprogram strikt övervakas under tio år så att det inte i hemlighet kan anrika uran för kärnvapen. Under den perioden avlyfts sanktionerna mot Iran gradvis.
Nu pågår intensiva detaljförhandlingar som bör vara klara före den 30 juni. Pessimisterna tror att djävulen lurar i de operativa paragraferna, optimisterna vill inte tro att avtalet fälls på mållinjen.
Om man lyckas med detaljerna, vad händer sen? Avtalet skall ratificeras av parterna och det ironiska är att det kan stupa på USA-kongressens nej, inte på ajatolla Ali Khameneis veto. Dragkampen i senaten pågår och republikanerna är som vanligt ute efter president Barack Obamas skalp. Debatten går het om avtalet innehåller kryphål för Iran, något som experterna avvisar: Om Iran fuskar, upptäcks det snabbt.
Israels statsminister Benjamin Netanyahu har gjort Irans kärnvapenprogram till en existentiell fråga. Inget avtal binder landet, anser han. Det är bättre att bomba alla anläggningar. Israels säkerhetsexperter är inte entusiastiska och få tror att det skulle vara effektivt. USA säger nej då bombning leder till öppet krig.
Möjligheten till avtal blandar om Mellanöstern-korten. Israel och Saudiarabien är på samma linje, de vill inte se att Iran tas in i värmen. USA och Iran närmar sig varandra, även om vägen till försoning efter 35 år av fiendskap ännu är lång. I dag heter den gemensamma fienden IS och ett avtal kan öppna dörren för framsteg i Irak och Syrien. Ett avtal avgör premiärminister Hassan Rouhanis framtid i Iran. Ingås det, trots de konservativas motstånd, kanske de reformvänliga krafterna vinner parlamentsvalet 2016.
Ett slutligt avtal kan få positiva konsekvenser, på sikt. På kort sikt får Obama lov att kompensera med tuffare tag mot Iran, kanske i Jemen och Libanon samt ge Israel de modernaste vapnen. Obamas slutspurt gör hans Nobelpris lite aptitligare i efterskott. Kampen mot kärnvapnens spridning är central för världens framtid; ett misslyckande i Iran skulle leda till nya kärnvapenstater.
Dragkampen om ett trovärdigt Iran-avtal uppfattas som en match mellan Iran och USA. EU-förhandlarna och Ryssland glöms lätt bort. Om USA:s kongress sätter käppar i hjulen, behöver Europa inte göra det. Det finns goda skäl för EU att ta bladet från munnen i god tid och meddela de amerikanska Obama-motståndarna att vi kan gå vår egen väg genom att lyfta sanktionerna. Iran bör välkomnas om landet vill närma sig omvärlden.
Pär Stenbäck
är styrelsemedlem i International Crisis Group (ICG).