Annika Sandlund: Migration och människor
Jag skriver detta från ett hotellrum i Libanon, efter att i en veckas tid ha ledsagat ett gäng europeiska byråkrater som sysslar med asylfrågor. Libanon har fyra miljoner invånare och en miljon flyktingar, så motsvarande siffra i Europa skulle vara över 125 miljoner flyktingar, 1 359 750 i Finland. Och liksom i dagens Libanon skulle de starkaste av dem vilja ta sig vidare, kanske till och med över havet. Till ett bättre ställe.
Jag tvekar alltid när jag skriver om flyktingfrågor. De flesta läkare som jobbat i 15 år anses erfarna. Däremot är de många som anser att flyktingarbetare med lika många arbetsår i baggaget är jäviga. Det finns få ämnen som berör så många och är så inflammerade. Det ligger i människans natur att vara misstrogen mot främlingar. Det finns alltid ett ”vi” och ett ”de”.
Under årets första fyra månader korsade 40 000 människor Medelhavet. Uppskattningsvis hälften är flyktingar, människor som flyr från länder som Syrien, Eritrea och Somalia. För dem har de europeiska länderna ett lagstadgat ansvar. Den andra hälften är de som kommer i jakt på arbete och en bättre framtid. De kan i princip skickas hem, för även om migration inte i sig är olagligt har migranter till skillnad från flyktingar inte rätt att fly hals över huvud utan dokument och tillstånd. Problemet är inte att avgöra vem som tillhör vilken kategori, Europa har både den lagstiftning och den erfarenhet som krävs. Det är viljan som saknas.
Förra året, då den italienska kustbevakningen aktivt letade reda på skepp i nöd och hjälpte människor till säkerhet, vädjade de om hjälp. Men det var det ingen som kom till deras undsättning, varken genom att delta i räddningsoperationerna eller genom att erbjuda platser till flyktingarna. I stället uttryckte många farhågor om att räddningsoperationer skulle uppmana fler människor i Libanon och Libyen att riskera livet genom att försöka ta sig över de 113 kilometer vatten som skiljer Nordafrika från Europa. Italienarna svarade genom att avhålla sig från att med hjälp av fingeravtryck och andra medel försöka ”ankra” människorna i Italien. Mycket riktigt sökte människorna sig effektivt till de andra europeiska länderna.
När de italienska räddningsoperationerna ersattes av ett europeiskt mer inriktat på att trygga gränser än rädda liv visade det sig att antalet människor som korsade Medelhavet inte alls minskade, tvärtom. De europeiska ledarna möttes den 23 april efter en sällsynt dramatisk vecka med hundratals döda, men pressade av politiska högervindar och nationellt motstånd mot ett Europa starkt nog att fatta modiga politiska beslut, kom de inte särskilt långt – men man kan hoppas att detta första steg följs av andra.
Det som krävs är att man kan formulera problemet och aktivt leta efter en politisk lösning. I samtidshistorian finns minnet av atmosfären som rådde i Europa 1956 när 200 000 ungerska flyktingar på några månader flyttades från (främst) Österrike till 37 länder. Andra talar om 1989 då ett avtal mellan länderna i Asien och länderna i väst skissade upp ritningarna för hur en miljon vietnamesiska båtflyktingar skulle flyttas från de fattiga länderna till vars stränder båtflyktingarna anlände. Visst är det andra tider nu, men politiska problem kommer alltid att kräva politiska beslut. Människor försvinner inte bara för att man vägrar tala om dem.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.