Nils Torvalds: Helheter och delheter
Under den senaste veckan har jag haft en bok om den grekiska krisen som reselektyr. Två kapitel handlar om hur vi (det vill säga de övriga EU-ländernas politiska ledare och medier) reagerade på händelseförloppen. I det sammanhanget finns det en lite sorglig slutsats: när det händer någonting som skakar om tyr vi oss till gamla handlingsmönster, fördomar, enheter, tankesätt …
Det är vår förbannelse. I fabeln om räven och björnen berättas det visserligen att den som satt med ryggen mot den uppgående solen såg vad som höll på att hända först. Men vi är varken sluga som räven eller starka som björnen. Vi är bara inskränkta.
Vår oförmåga att se framåt är egentligen inte så överraskande. De två senaste decennierna har inneburit större och mera djupgående fredstida förändringar än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Vi är alltså inte skapade för att se långt in i framtiden. Snarare är vi skapta för att sitta vid lägerelden och lyssna på historier från svunna tider. Och till att hålla fast vid lägereldens trygga värme.
Samma oförmåga att se framåt upplevde jag under de sista sega förhandlingarna kring de förnyade direktiven om biobränslen och bränslekvalitet. En minoritet av medlemsländerna såg sig hotade av reformer, som på något sätt ifrågasatte antingen deras EU-subventioner eller deras förmåga att hänga med i en allt snabbare teknologisk utveckling.
Vad gör man då? Man sätter sig på tvären och drar i handbromsen och tvingar hela EU att bli på efterkälken.
Vi har alltså ett djup institutionellt problem som tillåter att de fegaste, räddaste svagaste (och dummaste) har rätt att utnyttja minoritetsveto inom Europeiska rådet och därmed dra oss andra med sig i fördärvet. Samma feghetens och dumhetens minoritetsveto finns i förhållande till Grekland (och i Grekland). Men just i den här konkreta biobränslefrågan handlade fördärvet om att Europa står inför den jättelika utmaningen att hänga med i den teknologiska utvecklingen.
Ni kommer kanske ihåg den globaliseringsdiskussion, som fördes i Finland för 20 år sedan. Det hette att det räcker med att vi tänker, uppfinner och kommer med innovationer. De andra kan göra det smutsiga industrijobbet. Pengarna skulle vi få tillbaka genom återbetalningar på vårt andliga kapital. Men så gick det inte. Pengarna försvann i skatteparadis och en del av industrin såldes. Den här utvecklingen har försatt Europa i tvånget att återindustrialisera, men det går inte att göra utgående från en industri som redan försvunnit. Vi måste alltså återindustrialisera med ny industri, ny teknologi, nya produkter och ett nytt tänk.
Men just i förhållande till den här utmaningen är Europeiska rådets minoritetsdiktatur ett farligt tillkortakommande. Och efter veckans trialogförhandlingar om Junckerfonden (EU:s strategiska investeringsfond) ser vi samma tendens där. Rådet bevakar nationella intressen utan att riktigt se stora gemensamma möjligheterna.
Sorgligt. Farligt. Men sant.
Nils Torvalds
är medlem av Europaparlamentet (SFP).