Fritjof Sahlström: Pappas eller barnens feminism?
Förra veckan skrev svenska Dagens Nyheter om ett flicklag i fotboll som spelar i pojklagsserien. Glada tjejer på bild. Och pojkar som tycker det är pinsamt att förlora mot jämnåriga tjejer. Heja Älvsjö AIK!, säger jag åt så många jag kan, tillsammans med nästan tiotusen andra sociala medier-gillare. För jag tycker verkligen det finns någonting coolt i tjejernas framfusighet och tränarnas genomtänkta argument.
När sportkolumnisten Johan Esk nästa dag skriver en halvsur text som ställer frågan om vems projekt elvaåringarnas genusbollande riktigt är, barnens eller de vuxnas, är jag först inte så sugen på att lyssna. Men eftertänksamhetens moln drar ändå in över bilderna av de där solglada ungarna och deras tränare.
Jag har inga fotbollsspelare hemma, men en seglare. För mig, som gärna vill framstå som en genusmedveten jämställdhetsivrande feministförälder, är seglingen fin, eftersom flickor och pojkar tränar och tävlar tillsammans. Bra, har jag alltid tyckt och också basunerat ut.
Det tycker jag fortfarande. Men jag är inte lika tvärsäker längre. För att ta reda på vad det här med ”biologiskt kön spelar ingen roll” kan betyda i seglingen bestämde jag mig för att som hastigast titta på de senaste fem årens resultat i den serie som samlar nästan alla ambitiösa yngre seglare: optimistjollarnas nationella rankingserie.
Mellan 2010 och 2014 finns drygt 600 noterade rankingresultat, för cirka 120 seglare per år. Av dem är ungefär en tredjedel flickor. En helt okej siffra, som gör att livet på bryggor, banor och resor är någorlunda balanserat. Men den jämvikten syns inte alls i resultaten. Av de seglare som återfinns på rankingens översta femton platser är bara var åttonde en tjej. 2013 och 2014 är det ingen flicka alls med bland de 15 bästa.
Siffrorna påminner om att det som ur mitt perspektiv ser ut som den bästa av världar ur en trettonårig flickas perspektiv kan se orättvist ut, eftersom de hon skall tävla mot i genomsnitt verkar ha andra förutsättningar för just optimistjollesegling. Och det är inte så enkelt som att tjejerna är svagare och mindre, för i optimisten behöver man inte vara stor och stark.
Förklaringen står mera sannolikt i långa rader på stranden och ser ut ungefär som jag: gubbskrockande pappor med seglingsbakgrund, som omedvetet sätter sin manliga prägel på klubbarna, och därför, på samma sätt som i stora delar av resten av samhället, gör framgång till något som inte är genusneutralt.
Jag tycker fortfarande att det finns ett egenvärde i den samkönade optimistjolleseglingen, men det är inte så enkelt som det ser ut.
Likvärdighet handlar inte om lika för alla, utan om att ta hänsyn till olikheter i förutsättningar. Det finns många problem med kategorier som pojkar och flickor, bland annat för att det finns så mycket annat som är viktigt, och för att alla inte har en plats i en tudelad värld. Men att inte alls orientera sig mot genus är inte det jämställda alternativet. Samtidigt som vi inom seglingen gläds åt möten över könsgränser måste vi börja ställa oss frågan om varför pojkarna systematiskt verkar segla fortare. Inte för att landa i uppdelande biologiska förklaringar, utan för att skaffa oss den kunskap och de verktyg som behövs för att ge alla barn samma chanser att lyckas, oavsett vilka de är.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.