Jacob Söderman: En stillastående rörelse
På 1960-talet var det fart på inom den socialdemokratiska rörelsen. K-A Fagerholm skämtade ibland över de finlandssvenska socialdemokraterna tidigare: ”Det var ett av världens underverk, en stillastående rörelse.”
Socialdemokraterna var i opposition tills valsegern 1966. Det finländska samhället måste då förnyas. Krigsåren hade försenat reformerna.
Nu blev det rörelse; grundskolereformen, förnyandet av universiteten, folkhälsolagen, nya centralsjukhus, arbetsskyddsreformen, kommunreformen ...
Inom kriminalpolitiken tog man itu med lagar som inspirerats av 30-talets Tyskland, bland annat de oskäliga straffen för egendomsbrott. Homosexualitet, tidelag avkriminaliserades. Lösdriverilagen, som lett till internering av fattiga kvinnor, avskaffades.
En aktiv kvinnorörelse tog tag i jämlikhetsfrågor. Nya yrken öppnade sig för kvinnor, barndagvården tog fart, unga kvinnor tog med framgång del i politiken.
Finland blev ett nordiskt välfärdssamhälle på en kort tid.
Det var en rastlös tid inom reformarbetet.
”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt stort är vårt äventyr” skrev Karin Boye under brinnande krig 1942.
Mitt i det stora äventyret pulserade socialdemokratin.
I dag efter fiaskot i riksdagsvalet ter sig socialdemokratin som en stillastående rörelse, vilsen, grå.
I A-Talk nyligen ville partiets påläggskalv bara forska i varför så få röstade SDP på valdagen. Kantänka byter man ordförande igen.
I valrörelsen talade man om mera export, mera jobb och mindre nedskärningar, uppvisade en profil som fungerade på 1950-talet, men inte nu.
Det finska samhället har förvandlats snabbt, dels på grund av den globala marknaden, del på grund av teknologins hänsynslösa framfart. Samtidigt förändras de värden människan bejakar.
Ett parti, som inte uppvisar en trovärdig vision för framtiden, hur människors rätt till ett värdefullt liv bör tryggas, klarar sig inte.
Människan lever inte bara av jobbet, de har hobbyn, diggar kultur, rör sig i naturen. De flesta har medkänsla för andra.
För att lyckas måste ett partis budskap grunda sig på en vettig filosofi. Marx, Engels är namn i historien, Pekka Kuusis ”60-talets socialpolitik” påskyndade välfärdsstaten, men bär inte längre.
På 1980-talet varnade Georg H von Wright för teknologins avigsidor. Framgången uteblev. Erik Allardt beskyllde honom för romantisk antiteknologi, Paavo Lipponen prioriterade tillväxt.
På senhösten 2013 publicerades Manuell Castells och Pekka Himanens ”Modell om en hållbar utveckling”. De akademiska kretsarna, upprörda över sättet hur den finansierats, sablade ned den.
Skriften är värd ett bättre öde. Plocka fram den, läs litet Georg H v Wright också – tänk, diskutera – och vaska fram en vision som får partiets stolta idéarv att blomma, en vision som människor omfattar och tror på.
Det måste finnas ”mål och mening i vår färd”.
Stilla kan man inte stå.
Jacob Söderman
är juris licentiat.