Antonia Wulff : Vi klarar oss på 99,3 procent
”Jag är upprörd över utvecklingsländernas attityd; de kan inte bara förlita sig på biståndspengar. Det kan vi inte acceptera”. Säger den vita mannen från det välbärgade landet i norr.
I sommar är det tänkt att världens länder skall enas om hur och vem som skall betala för hållbar utveckling och utrotningen av fattigdom. Men förhandlingarna om denna tredje FN-konferens om utvecklingsfinansiering går trögt.
Karikerat kan man säga att EU tycker att vi skall fortsätta som förut, med den stora förändringen att var och en hädanefter betalar för sig. Mantrat är inhemsk resursmobilisering. De så kallade utvecklingsländerna fokuserar i stället på de strukturella orsakerna till fattigdom och underutveckling, och på de rikas plikt att hjälpa de fattiga.
Rika länder må tycka att bistånd är föråldrat – och oförenligt med den egna åtstramningspolitiken – men poängen är att vi måste ta itu med de strukturella problemen först. I finlandet kan man uppröra sig över individer som helt fräckt flyttar både tillgångar och hemvist till länder med lindrigare – orättvisare – beskattning; enligt beräkningar kostar skattesmitning inom EU så mycket som 1 biljon om året. Det sammantagna biståndet till Afrika är en pipa snus jämfört med de summor som lämnar kontinenten genom kapital- och skatteflykt.
Också om det långsiktiga målet förstås är att alla länder själva skall kunna bekosta till exempel skola och hälsovård saknar många länder i dag både den lagstiftning och de system som möjliggör effektiv skatteuppbäring. En självklar prioritet borde alltså vara att bygga upp den kapaciteten och gemensamt jobba för hållbar skattepolitik. I dagsläget är utvecklingsländerna exkluderade från det internationella samarbetet om beskattning, men EU motsätter sig kravet på ett FN-organ för skattefrågor. EU menar att OECD, med sina 34 medlemsländer, redan sköter skattefrågor.
Det nordiska landet talar om jämställdhet och vikten av att se på utvecklingsfinansiering ur ett kvinnoperspektiv men utan att nämna de konkreta åtgärder som detta perspektiv borde leda till. Det är ofta kvinnorna som betalar priset för den strukturella fattigdomen och det är i sig ett starkt argument mot alla former av regressiv beskattning och privatisering av offentliga tjänster, för att nämna några exempel.
Det enda som väldigt många länder verkar kunna enas om är den privata sektorns roll i att bekosta mycket av denna nya hållbara utveckling. Det ironiska är att samtidigt som de rika länderna beskyller de fattiga för att inte vilja ta sitt ansvar, frånsäger också de rika länderna sig allt ansvar, dels i förhållande till ökat bistånd, dels för regleringen av den privata sektorn.
Jag är upprörd över den europeiska oförmågan att vidkännas privilegier och de strukturella orsakerna till dem. Finansiering för hållbar utveckling handlar om insikten om att vi nog klarar oss på 99,3 procent, men främst om att åtgärda den nuvarande obalansen i pengar och välstånd, produktion och konsumtion, och makt och inflytande.
Förhandlingarna om utvecklingsfinansiering är en bra illustration av varför tusentals människor väljer att riskera sin liv korsandes Medelhavet.
Antonia Wulff
jobbar med internationell utbildningspolitik.