En ny, men bättre regering
Jag är inte så naiv att jag tror att nästa regering skär ned på sina medarbetarskaror som bildar murar runt ministrarna.
Dagen före valdagen borde väl uppmärksammas med uppmaningen: Gå och rösta! Jag är övertygad om att den som nu läser vidare inte är valskolkare och därför intresserad av vad som händer efter valet. Partiernas styrkeförhållanden och regeringsbildningen har dissekerats till lust och leda, mindre har skrivits om behovet av att reformera nästa regerings inre arbete.
Det torde vara klarlagt att regeringsarbetet började försämras när sex partier delade på taburetterna 2011. För att hålla ihop sammelsuriet, fick ministrarna rätt fria händer att förvalta sina förläningar. Regeringsprogrammets 906 olika mål och de 317 olika program som skulle vägleda, gjorde arbetet svåröverskådligt. Gränsen mellan de politiska statsekreterarnas och den slimmade tjänstemannakårens beredningsansvar blev allt diffusare.
Men det största problemet var sannolikt den tilltagande bristen på förtroende mellan koalitionspartnerna. Det kunde ha motverkats genom att målmedvetet satsa på kollegialitet, goda personliga kontakter mellan alla ministrar. Nästa statsminister gör klokt i att investera betydligt mera i socialt grundkapital än på dagar och nätter för att fila på detaljer i regeringsprogrammet.
Dessutom är det skäl att samordna beslutsmekanismerna, förhindra ministrarnas soloåkningar och se till att regeringen får en sammanhållen profil, annars börjar sönderfallet inifrån. Statsministerns ansvar för detta är självklart, men partiledarnas agerande är lika avgörande. Vi kanske inte behöver Sveriges kompakta modell för regeringsbeslut, men absolut mera kollegialitet.
Grunden för ett gott arbete läggs under regeringsförhandlingarna. Våra politiker tycks ha insett att ett långt och detaljerat program är improduktivt. Statsrådets kansli föreslår, efter konsultationer med partiledarna, ett koncist program i maj och en verksamhetsplan i augusti. Tolv kanslichefer presenterade i mitten av mars de viktigaste problemen.
En annan åtgärd gäller lobbyisterna: Det påstås att stora delar av regeringen Katainens program skrevs av den hord som svärmade kring förhandlarna. Sant eller inte, även om man utestänger dem, finns mobiltelefonerna genom vilka direktiven ges. Då gäller det att begränsa antalet ministermedarbetare: Om ens en del av de 148 (!) hjälpredorna i dagens regering skulle delta är cirkusen i full gång …
En mera sammanhållen styrning faller nog inte partierna på läppen. Jag är inte så naiv att jag tror att nästa regering skär ned på sina medarbetarskaror som bildar murar runt ministrarna. Ett litet parti ser det som en styrka, ett tidigare oppositionsparti vill ha samma privilegier som föregångarna.
Vissa steg har tagits mot ökad styrning: Cirka 500 administrativa tjänstemän flyttas till statsrådets kansli från ministerierna. Varför inte placera alla statssekreterare just där? Men viktigast är ändå att nästa regering lär sig fokusera och samarbeta. Finlands problem är så vittomfattande och horisontella att de inte kan lösas inom enskilda ministerier.
Pär Stenbäck
har varit minister