Maria Wetterstrand: Tiggare
Den upprördhet som tiggarna tycks väcka hos många medelålders, ofta relativt välbeställda, finländare och svenskar, är helt felriktad.
”Mamma, har du några mynt? Jag vill ge till den där tanten som behöver pengar där.”
Ja, för barnen är det ingen svår fråga. Någon behöver pengar, vi har pengar, då kan vi dela med oss lite. Vi vuxna kallar dem ”tiggare”. Och ja, det är de ju. Men de är också precis just det barnen säger, nämligen tanter, gubbar, kvinnor, män, unga flickor och unga pojkar som behöver pengar.
I Stockholm fanns tiggeriet redan innan de rumänska romerna kom. Då var det unga hemlösa män och kvinnor med svensk bakgrund som tiggde pengar till mat och uppehälle. Ibland säkert också till sprit eller knark, men inte alla hemlösa är missbrukare. 90 procent av de som nu tigger i Stockholm är rumänska romer. Gissningsvis är det minst lika hög andel i Helsingfors.
Både i Sverige och Finland har det nyligen gjorts opinionsundersökningar som visar att tiggare möter starkt motstånd. I Sverige vill hälften förbjuda tiggeri. I Finland blir hälften av de tillfrågade ”irriterade” av tiggare.
Visst, jag kan förstå att det är irriterande. Men det är inte för mig själv som tiggarna är irriterande, utan det faktum att det finns människor som är så desperata att de känner att de måste resa till Norden för att sätta sig att tigga utomhus i kylan och blåsten. Det är mer än bara irriterande. Det är skamligt för samhället. Allra mest för Rumänien men också i rätt stor utsträckning skamligt för EU.
Sverige och Finland är de enda länderna i Europa som inte har några lagliga restriktioner mot tiggeri. I en del andra länder är det tillåtet, utom på vissa platser. Några länder har uttryckliga förbud mot tiggeri. Att vi inte bötfäller eller fängslar tiggare kan vara ett skäl att de kommer just hit.
Det kan då vara enkelt att tänka att ett förbud vore på sin plats. Kanske är det till och med så att om vi förbjuder dem räddar vi dem från tiggeriet! Ja, en del förbudsförespråkare menar faktiskt det. Om vi förbjuder tiggeri kommer romerna att resa tillbaka till Rumänien och starta en människorättsrörelse och börja strida för sina rättigheter. Tillåt mig tvivla.
Det finns en månghundraårig historia av segregation av romer, av fördomar, diskriminering och förtryck. Historiskt sett är vi inte på något sätt oskyldiga i detta här i Norden. Jag tror att det behövs starka påtryckningar utifrån för att få Rumänien att ta tag i situationen, stöd till organisationer som jobbar för romernas rättigheter, rejäla satsningar på skolgång för romska barn och mycket mer. Och även med detta kommer det att ta tid att förändra. Under tiden kommer desperata människor att söka de vägar de finner för att försörja sig själva och sina familjer.
Den upprördhet som tiggarna tycks väcka hos många medelålders, ofta relativt välbeställda, finländare och svenskar, är helt felriktad. Ilskan och irritationen borde naturligtvis riktas mot fattigdomen, inte mot de fattiga. När våra barn så enkelt förstår det borde väl vi vuxna inte vara sämre.
Maria Wetterstrand
skribenten är grön samhällsdebattör, tidigare språkrör för Miljöpartiet de gröna i Sverige.