Inget statsministerval
Tidigare var det inte ovanligt att det största partiet åsidosattes i regeringsbildningen.
En del medier har under hela 2000-talet försökt göra riksdagsvalet till ett statsministerval. År 2003 gick man så långt att valet i Helsingfors utmålades som en statsministerkamp, då både Paavo Lipponen (SDP) och Anneli Jäätteenmäki (C) kandiderade där. Lipponen fick betydligt flera röster men blev inte statsminister.
Det största partiets ordförande har blivit statsminister varje gång sedan 1991. Det beror inte på 2000 års grundlag som många tror. I grundlagen sägs inte att det största partiet har rätt till statsministerposten. Där sägs inte ens att det största partiet ges chansen att försöka först. Det har formaliserats bara i en överenskommelse mellan riksdagsgruppernas ordförande i början av seklet.
Tidigare var det inte ovanligt att det största partiet åsidosattes i regeringsbildningen. SDP var hela tiden störst före kriget men var med bara i ett par regeringar. 1958 blev folkdemokraterna största parti och Eino Kilpi fick sonderingsuppdraget men alla visste att han inte skulle lyckas. Det berodde inte främst på att presidenten då ledde regeringsbildningen utan på att de övriga partierna ogärna samarbetade med SDP före kriget eller med DFFF ännu på 1950-talet.
Demokratin kräver inte att ett parti med drygt 20 procent av rösterna (Saml 20,4 procent senast) automatiskt blir statsministerparti. I andra länder där man kan välja mellan olika block händer det att det största partiet blir utanför regeringen, till exempel socialdemokraterna i Sverige vid en borgerlig seger. Det sägs att blockpolitiken strider mot vår tradition. Men också i regeringens motivering till den gällande grundlagen räknar man med en sådan möjlighet: ”Valresultatet kan redan i sig rätt klart bestämma regeringsbasen. Så är fallet till exempel när de partier, som tidigare bildat en majoritetsregering och som fortfarande är villiga att ta del i regeringssamarbete, eller partier, som annars på förhand har meddelat att de sinsemellan eftersträvar regeringssamarbete efter valet, har fått majoritet i riksdagen i valet”.
Den här gången talas det mindre om ett statsministerval därför att frågan anses vara avgjord. Centern blir störst och dess ordförande Juha Sipilä blir statsminister. I stället har fokus nu riktats på andra platsen, som tre partier kämpar om. I synnerhet Yle och Helsingin Sanomat har låtit förstå att tvåan bildar regering tillsammans med Centern. Det ligger i SDP:s, Samlingspartiets och Sannfinländarnas intresse att kampen om andra platsen görs till valets huvudfråga.
Varför skulle Sipilä låta enbart valresultatet avgöra vem hans parti skall regera med då han har möjlighet att välja det parti som bäst passar Centerns strävanden? Om man ser till valprogrammen ligger Samlingspartiet närmast till men största delen av Centerns fält föredrar Socialdemokraterna. Och Sannfinländarna vill man ha med för att de skall bära ansvar och få sin popularitet minskad.
De senaste decenniernas politiska historia stöder inte tesen att de två största skall bilda regering. Under Esko Ahos (C) regering och Paavo Lipponens (SDP) två regeringar var det näst största partiet i opposition.
Bjarne Nitovuori
är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.