Elina Pirjatanniemi: Busschauffören
Samtidigt som vi anser oss ha rätten att klassificera utlänningar som nyttiga och onyttiga glömmer vi att det är inte länge sedan finländare emigrerade med hopp om bättre ekonomiska villkor.
Det var en av dessa morgnar. Allt for litet ditåt och till slut fick jag alldeles vansinnigt bråttom. Jag sprang till bushållplatsen och kastade mig in i bussen. Att jag skulle försena mig var klart, nu var det närmast frågan om hur sen jag skulle bli. Med ens kände jag hur irritationen växte varje gång bussen saktade ner farten.
Bussen stannade. En gammal kvinna steg in. Hon var långsam, så olidligt långsam. Chauffören hälsade henne artigt på sin brutna finska och väntade tålmodigt tills hon hade hittat en sittplats. När hon äntligen hade satt sig ner, fortsatte vi vidare.
Ju längre vi stod stilla, desto starkare blev insikten. Här möts nu två kulturer, en som högaktar de äldre och en som inte gör det. Det gick inte att ta miste på att chauffören, en invandrare, hyste enorm respekt för den gamla kvinnan. För honom var det världens naturligaste sak att sätta hennes intressen framför andras.
Invandring är ett tema som problematiseras inför varje val. Vi skräms upp med illegal invandring, grundlösa asylansökningar och med flyktingbarn som skickas hit för att jämna vägen för familjeåterförening. Först kommer ankarbarnet och snart är hela släkten här! Debattörerna håller inte alltid så noga reda på de olika kategorierna av utlänningar. Asylsökare, kvotflyktingar, migranter och irreguljära invandrare, för att nämna några, blandas ihop till något allmänt suspekt icke-finländskt. Eftersom objektet för diskussionen är oklart kan man inte vänta sig mycket av själva debatten heller.
Det som i alla fall verkar klart är att olika utlänningar anses ha olika värde. Arbetsrelaterad migration ses vanligen som någonting positivt, men enbart om alla finländare först har fått jobb. Denna regel gäller dock inte de utlänningar som innehar spetskunnande. Dem vill vi ha genast, för de skapar de efterlängtade innovationerna.
Samtidigt som vi anser oss ha rätten att klassificera utlänningar som nyttiga och onyttiga glömmer vi att det är inte länge sedan finländare emigrerade med hopp om bättre ekonomiska villkor. Var det fel av våra landsmän att flytta till Sverige efter jobb? Att fly undan krig är inte heller obekant för oss finländare. Många var de föräldrar som skickade det värdefullaste de hade, barnen, i trygghet från krigets fasor. Varför envisas vi med att misstänkliggöra andra föräldrar som tänker likadant? De finländska barnen var krigsbarn, men andras barn är ankarbarn?
Eftersom jag åker kollektivt, börjar min morgon ofta med ett möte med en invandrare. De svarar glatt på min trevande morgonhälsning och kör mig till jobbet. Ibland funderar jag på hurdan resa de gjort innan de börjat köra längs dessa bestämda rutter i min hemstad. Egentligen spelar det ingen roll, för nu är denna stad också deras hem. Jag hoppas att det finländska samhället så småningom skulle mogna och möta de andra med ett nyfiket intresse. Våra traditioner och kultur är starka nog att överleva i en mer mångkulturell omgivning.
Elina Pirjatanniemi
är professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.