Fritjof Sahlström: Min fru gråter
”Jag har fått min dödsdom redan en gång, varför ska de ge den åt mig en gång till?”, säger hon.
Min fru sitter vid köksbordet och gråter. Det är inget särskilt med det, det är vad som händer vid köksbord alltid emellanåt. Det man kunde tro är att anledningen är cancern som hållit henne borta från jobb och vanlig vardag i sju månader. Men så är det inte den här gången. Hon har telefonen i handen och har just fått e-post från sin arbetsgivare.
För en månad sedan började hon känna sig så pass pigg att hon skulle kunna börja arbeta deltid, för att hinna ta tag i och avsluta en del av det som bara blev liggande i höstas. Men beskedet är entydigt: trots läkarintyg om att hon är tillräckligt frisk kräver arbetsgivaren att Folkpensionsanstalten först godkänner ansökan om att få börja arbeta igen. Det tar cirka fyra veckor till, minst. Arbetsgivaren, en statlig myndighet, påminner om reglerna, och föreslår en pensionslösning i stället.
”Jag har fått min dödsdom redan en gång, varför ska de ge den åt mig en gång till?”, säger hon. Sedan går hon och lägger sig. I stället för att ta sig till jobbet, och göra det som går att göra i arbetslivet, med den tid som ännu finns.
Kvar på köksbordet ligger tidningarna framme. De handlar om ökande arbetslöshet, om behovet av att få ut alla i arbetslivet, om behovet av ett lyft för Finland. Om hur mycket den offentliga sektorn skall spara. Om hur effektiv den skall bli.
För den som är sjuk i en obotlig sjukdom är slutet av arbetslivet sannolikt närmare än för dem av oss som är friska. Exakt hur nära vet ingen. Men så länge man är sjukskriven har arbetsgivaren ett ansvar. Som pensionär försvinner man från personalavdelningarnas bord. Blir avbockad, avskriven. Alternativet är att återkomsten till arbetslivet innebär improvisation, papper som skall fyllas i, kontakter med FPA. Jobb, inte bara för frun, utan också för byråkratin. Och vad är det för idé med det, när hon ändå kommer att dö snart? Det är så det känns, även om avsikten är en annan.
Jag inser att det finns krockar mellan individperspektiv och samhällsperspektiv, att reglerna följs, och att det finns olika slags arbetsgivare. Man kan inte generalisera. Men jag sitter ibland på möten på mitt jobb där vi tänker på samma sätt, där målet är att få slut på en lång rad av sjukskrivningar. Och jag tänker på min mormors sista år på sjukhus. När hon inte klarade av att äta, började personalen mata. När hon inte kom upp fick hon ligga. När hon hade ont fick hon mera smärtlindrande. Allt med den bästa välvilja. Samtidigt var våra barn små. Kunde inte gå, kunde inte äta, inte gå på toaletten. Hade samma slags problem som mormor. Men ingen skulle ha drömt om att säga åt dem att inte försöka.
Trygghetssystemen skall bära oss när vi inte orkar längre, och vi skall tillåta att orken till slut inte finns. Men fram till dess ska samhället envist och oförtrutet, utan tanke på sig själv, hjälpa folk att stå upp i stället för att hjälpa till att ge upp. Också när det till synes är irrationellt att göra det. Det får folk på benen, den stund det går, och innebär att så många som möjligt kan vara med så länge som möjligt. För det behövs inte nya pengar eller nya regler, bara modet att fråga sig vems problem man försöker lösa, och att ta konsekvenserna av svaret.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och universitetslektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.