I valet och kvalet
Den eviga frågan om fördelning av makt och resurser kan knappast påstås vara föråldrad eller förlegad.
Det drar äntligen ihop sig till riksdagsval. Och det betyder att en måste fundera över hur man skall rösta och vad man egentligen letar efter i en kandidat.
Jag röstar till exempel gärna på en kandidat som beskriver sig själv som feminist, eftersom det enligt mig säger något viktigt om kandidatens värderingar och prioriteringar. Jag utgår ifrån att feminister ser på världen och politiken med jämställdhetsglasögon, att de analyserar problem, lösningar och konsekvenser ur ett jämställdhetsperspektiv och det är en klar och tydlig prioritering för mig.
Som väljare försöker jag alltså bilda mig en uppfattning om vilka värderingar som styr den politik som min kandidat eller mitt parti tänker jobba för. Därför är det intressant att se vilka beskrivningar och epitet som kandidater väljer i sina presentationer av sig själva och sina valprogram.
Flera kandidater verkar tycka att det här med vänster- och högerpolitik är förlegat och föråldrat. För mig är indelningen i höger och vänster något som hjälper mig att skapa mig en uppfattning kandidatens politik. Jag har faktiskt aldrig förstått varför kandidater, partier och folk i allmänhet är så ivriga att förneka epiteten vänster och höger.
Den eviga frågan om fördelning av makt och resurser kan knappast påstås vara föråldrad eller förlegad. Tvärtom kunde fördelningspolitiken beskrivas som kärnan i all politik. Hur, vem och vad beskattar vi, hur progressiv skall beskattningen vara, och vilka utgifter förväntas staten stå för? I vilken utsträckning skall politiken ingripa och utjämna inkomstklyftor? Det här är grundläggande frågor för vilken som helst aspirerande politiker.
Formuleringar som ”hjärtat till vänster men plånboken till höger” gör narr av mig som väljare. Poängen med att placera sig på vänster-höger-axeln är just att plånboken då också antas följa den riktlinjen, det vill säga att den ekonomiska politiken styrs av samma principer.
Påståenden om att miljö- och jämställdhetsfrågor inte ryms på en vänster–höger-skala visar på en bristfällig förståelse av vad vänster och höger innebär. Både miljö- och jämställdhetspolitik kan diskuteras och placeras in på den skalan. Det finns feminister både till vänster och höger, och de har väldigt olika åsikter. Och de gröna i Finland har ofta stått längre högerut än många av de europeiska miljöpartierna som är uttalade vänsterpartier.
Jag tror inte alls att det är vänster–höger-skalan som är föråldrad utan snarare att ett flertal kandidater tror sig tjäna på att politiken inte analyseras ur ett vänster–höger-perspektiv. I någon mån kan man beskylla individualismen för att ha försvårat analyserandet av större strukturer. I stället utgår samhällsdebatten i dag ifrån individen och vi uppmuntras analysera politiken endast utifrån dess inverkan på våra enskilda liv och våra egna lönekuvert. Då hamnar man i en samhällsdebatt som utgår ifrån en enskild höginkomsttagares klagomål på skattepolitiken. Och jag tänker mig att det i längden leder till ett förakt för politik som ett långtidsprojekt för vissa värderingar och samhällsförändringar.
Att ett hjärta finns till vänster är en förhållandevis ointressant självklarhet och ett fysiologiskt faktum, såvida det inte också är en politisk kompass. Då är det plötsligt mycket intressantare; då utgör det grunden för en strukturell analys av skattepolitiken och för en politik som strävar efter progressiv beskattning och minskade inkomstklyftor.
Antonia Wulff
jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.