Kom och köp konserverad gröt
Vår tid uppmuntrar inte till självkritik. Tvärtom.
Vår tid uppmuntrar inte till självkritik. Tvärtom. Nischa dig så du kan leverera vad kunden vill ha, så kallad branding. Det uppmanas barn att göra redan i skolan, när de ska lära sig skriva CV. Tänk med skygglappar, framhåll din styrka, inte dina svagheter. Har du tur inhöstar du, från dem som ännu inte övergivit självkritiken, beundran för ditt uppskrutna högre utvecklingsstadium. Men skillnaden mellan er är bara att du lyckats marknadsföra din idé så bra att den blivit en branding. Du säljer konserverad gröt utan att bry dig om hur den tillagas.
Jag vill påstå att idén om den perfekta nordiska jämställdheten är en dylik branding som blivit direkt kontraproduktiv, åtminstone för kvinnor. Låt mig ta ett färskt exempel: i samband med mitt deltagande i en konferens på universitetet i Budapest, fick Sveriges ambassadör i Ungern vad han tyckte var en snilleblixt. Han svettades just med påbudet att svenska beskickningar ska bedriva ”feministisk utrikespolitik”, och här serverades nu på en bricka en renommerad feminist. Så hamnade jag som hedersgäst på en middag på residenset, med uppdraget att exportera vår vittberömda jämställdhet. Manegen krattades av ambassadörens inledande bildspel där han poserade i världens krigshärdar med ömsom burkaklädda kvinnor och ömsom blondlockigt nordiska utsända i skyddsväst.
Ungerns regering består enbart av manliga ministrar, riksdagen kontrolleras till 68 procent av det läskiga högerpartiet Fidesz och det finns bara 9 procent kvinnliga riksdagsledamöter. Yttrandefriheten är beskuren, begreppet ”familj” får inte användas för ogifta eller samkönade par och feminism är ett fy-ord med otrevliga associationer från Sovjettiden. Det var kort sagt upplagt för en rejäl uppläxning från det upplysta, demokratiska och jämställda Norden under kristallkronorna och med Raoul Wallenbergs krigsramponerade svenska fana inom glas och ram.
Inledningsvis levererade jag lydigt lassvis med konserverad gröt till den förväntansfulla församlingen som dominerades av uppgivna kvinnliga politiker. Hela Stödstrumpetaktiken med hemliga nätverk och fiffiga mediestrategier för att ändra den ojämlika maktbalansen i regering och riksdag fick de sig till livs. Ett framgångsrecept, framhöll jag, och visst gick det ett sus av längtan genom luften. Men de såg fortfarande hungriga ut.
I diskussionen mellan huvudrätt och efterrätt började de ställa frågor om hur det såg ut för svenska kvinnor egentligen, i vardagen och på jobbet. Sanningens minut! Jag började kallsvettas. Löneskillnaden mellan könen? Bara 14 procent pep jag. Va? I Ungern är den 17 procent, sa de, men kanske är ni på väg att avskaffa den helt? Nej, sedan 1994 har vi bara lyckats få ner orättvisan men 2 procent, erkände jag. Vad har ni alla era kvinnliga politiker till, sa den ungerska regeringens jämställdhetsexpert vasst. Ni vill ha en feministisk utrikespolitik men har ingen feministisk inrikespolitik. Tänker kvinnor som män i nordisk politik?
Medge att det är en bra fråga.
Ebba Witt-Brattström
är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.