Känsla för samhället
Utan rättigheter och skyldigheter är valrörelsen en hopplös kamp om valfläsket.
Samhällets grundfråga är, vem har rätt att kräva vadå av vem?
Det kan inte finnas rättigheter utan motsvarande skyldigheter. Den enas rätt är den andras skyldighet. Alla världsreligioner innehåller en gyllene jämviktsregel: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Undantagen kallas nåd och barmhärtighet. Men den som får nåd och mottar barmhärtighetsgåvor bör åtminstone vara tacksam och göra sitt bästa.
Varför kan inte en hungrig afrikan kräva samma mänskliga rättighet till mat och husrum som en finländare? Finländaren har sina rättigheter, eftersom de inhemska arbetarna och borgarna har accepterat skyldigheten att producera, exportera och betala skatt så att det räcker. I Afrika kan de inte eller vill inte göra det samma.
Ett samhällskontrakt som fördelar rättigheterna och skyldigheterna på ett rättvist sätt frigör människorna till att koncentrera sin energi på produktiva sysslor. Där en samstämmighet inte kan nås, expanderar den politiska sfären och alltmer resurser konsumeras av ett ständigt köpslående, maktspel och intriger.
Rättigheterna och skyldigheterna kan hamna i obalans. Under kriget var det bara skyldigheter med livet som insats. Den motsvarande rättigheten var att kanske möjligen få leva i ett fritt land eller få en hedersplats på kyrkogården. Nu har samhället kantrat till den motsatta ytterligheten. Endast rättigheter gäller. Skyldigheterna skyfflas över till ett diffust ”samhälle”.
När har du sist sett ett inlägg där skribenten betraktar både rättigheter och skyldigheter för samma grupp? Vi har rätt till det ena och det andra, men skyldigheten, tja, det är väl något som samhället får ta. till exempel barnskyddet kräver mer resurser, alltså rätten att konsumera mer av allmänna medel. Men vilka skyldigheter och vilket resultatansvar är det villigt att bära?
Utan rättigheter och skyldigheter blir begreppet samhälle diffust. Därav följer tanken, att individerna är antingen viljelösa offer eller ansiktslösa skattebetalare. Alla kan definiera sina problem utan att några begränsande skyldigheter. Allting är samhällets fel och därför har samhället skyldigheten att dela ut rättigheter. Med ett dylikt resonemang hamnar man i en återvändsgränd, varifrån den enda utvägen är att bekosta dagens rättigheter genom att skyffla över skyldigheterna till kommande generationer.
Utan rättigheter och skyldigheter är valrörelsen en hopplös kamp om valfläsket. Den politiska makten är ett instrument med vilket en grupp plundrar det ansiktslösa samhället. Kandidaterna slåss om platser i riksdagen för att kunna bära hem byte till de egna supportrarna. Det fulaste i sammanhanget är att nettomottagare, personer som under sin livstid tar mer ut ur systemet än bidrar till det, har mage att moralisera över nettobidragarnas girighet.
I Finland saknas känslan av samhälle, att det måste råda en balans mellan rättigheter och skyldigheter.
Paul Lillrank
är professor vid Aalto universitetet.