Björn Vikström: Anarki i valtider
Eftersom spelreglerna ifråga inte är lagstadgade, vilar ansvaret i sista hand på den enskildes moraliska medvetenhet och på kollektivets förmåga att visa på den gemensamma nyttan av att följa dessa regler.
Såväl politiska kommentatorer som många av riksdagsledamöterna själva har reagerat med förvåning och bestörtning på den vilda västern-mentalitet som rådde under den avgående riksdagens sista veckor. Att enskilda politiker faller för frestelsen att samla politiska poäng och söka positioner inför stundande val är i och för sig ingenting nytt, men tillvägagångssätten överskred den här gången gränserna för vad som traditionellt har uppfattats som god ton på Arkadiabacken.
Händelseförloppet aktualiserar hur viktiga oskrivna regler är för att det sociala samspelet skall fungera. Ett tryggt och fungerande samliv kan inte bara vila på lagar och förordningar, utan behöver kompletteras med uttalade eller outtalade överenskommelser. Livet i ett gemensamt hushåll erbjuder bra exempel på det här: ansvarsfördelningen mellan de som bor tillsammans i en familj eller till exempel ett studentkollektiv fungerar bäst då man följer vissa stabila, gemensamt accepterade rutiner. I annat fall tvingas de berörda till dagliga uppslitande förhandlingar, vilket tär på trivseln, och kan leda till hätska beskyllningar, gnagande misstänksamhet och orimliga krav på millimeterrättvisa.
Samtidigt måste det naturligtvis finnas möjlighet att ifrågasätta de outtalade reglerna, eftersom de kan vara uttryck för dolda maktstrukturer, som gynnar vissa parter på bekostnad av andra. Såväl i ett arbetslag som i en familj är det viktigt att varje medlem känner att han eller hon kan få sin röst hörd. Det betyder inte att alla kan få sin vilja igenom, men däremot att det finns en beredskap för omförhandlingar och en gemensam strävan att finna fungerande kompromisser mellan kolliderande intressen.
De oskrivna lagarna förutsätter förtroende. Händelseförloppet i riksdagen visar hur skör den ömsesidiga tilliten kan vara. Eftersom spelreglerna ifråga inte är lagstadgade, vilar ansvaret i sista hand på den enskildes moraliska medvetenhet och på kollektivets förmåga att visa på den gemensamma nyttan av att följa dessa regler.
Fotbollsspel utan domare erbjuder en tacksam parallell. Elever som på rasten delar upp sig i två lag, bygger tillfälliga målstolpar och börjar spela blir tvungna att komma överens om vilka regler man skall följa. Förutom fotbollens allmänna regler tillämpar man också den tradition som utvecklats just på den här skolgården: var går gränserna för spelplanen, gäller offsideregeln, hur högt är målet och så vidare. Spelet fungerar bara så länge alla i stora drag respekterar reglerna. Om någon däremot på lek tar bollen i handen, slåss med motspelare eller på annat sätt förstör spelet finns det små möjligheter att fortsätta – om inte en tillräckligt stor och auktoritativ del av spelarna lyckas åstadkomma en återgång till ordningen för spelglädjens skull.
Det senare alternativet är naturligtvis att föredra, framför att man börjar hämnas och bryta mot överenskommelserna på andra sätt. Vi vuxna har uppenbarligen en del att lära av barnen.
Björn Vikström
är biskop i Borgå stift.