Som i en rävsax
Mycket av det som lovades i valrörelsen blir alltså inte av trots att ekonomin går jämförelsevis bra.
I svensk ekonomisk politik är just nu ett par heliga kor på väg till slaktbänken, några som tjänat landet väl under sju år av ekonomisk kris runtom. Överskottsmålet kommer att göras om till ett hittills odefinierat balansmål. Frågan är nu också om inflationsmålet kommer att överleva.
Överskottsmålet innebär att den offentliga sektorn (staten, kommuner/landsting, statens pensionssystem) årligen ska visa plus en procent av BNP, bruttonationalproduktionen – alla varor och tjänster som produceras. Det innebär ett sparande på cirka fyra miljarder euro på årsbasis.
Inflationsmålet 2 procent årlig prisstegring är en nivå som anses väl avvägd som smörjmedel i samhällsekonomin. Riksbankens uppgift är att via räntan indirekt försöka påverka konjunkturen så att målet nås. Men de senaste sex åren har prisstegringarna varit totalt 4,5 procent i stället för ”önskade” 12 procent.
Förra året sjönk den allmänna prisnivån med 0,2 procent, alltså deflation som anses vara ett hot mot byggandet och andra investeringar. Men priserna pressas nedåt inte så mycket av ekonomisk-politiska åtgärder i Sverige utan mer av sjunkande råvarupriser på världsmarknaden, inflödet av billigare asiatiska konsumentvaror och inte minst digitaliseringen. Paradoxalt nog upplevs alltså lägre priser (vilket är lika med högre levnadsstandard) som problem. Allt fler ställer frågan om det är dags att överge också detta mål.
Sverige har just nu ett statligt budgetunderskott som kanske hade rättats till i normala tider med en BNP-ökning på 2–3 procent. Den sedan i höstas nya regeringen med socialdemokrater och miljöpartister, som under sitt första år tvingas arbeta med de borgerliga partiernas budget, står inför stora utgiftsökningar, som inte har med vallöftena att göra: Stor majoritet finns för ökade försvarskostnader, storleksordningen en halv miljard euro på sikt ovanpå årligen fem miljarder. Den mest omfattande flyktingmottagningen i norra Europa har medfört att kommunerna kräver att staten tar större delen av den omedelbara kostnaden. De sämre skolresultaten, ofta i jämförelse med Finland, kräver fler lärare och högre löner.
Samtidigt tvingas den nya regeringens backa från nya miljarder till statskassan, det blir inte minskade skatteavdrag för hemtjänster, den tvingas avstå från att fördubbla momsen för restauranger och kaféer och från att ta bort en del subventioner för ungdomsjobb.
Löftet från vice statsministern Åsa Romson, miljöpartist, att stänga minst två av tio kärnkraftsaggregat har statsminister Stefan Löfven (S), tidigare kärnkraftvänlig ordförande i metallarbetarna, begravt i en flerårig utredning. Även vallöftet om att hindra höga vinster i privata företag i välfärdssektorn ska först utredas.
Mycket av det som lovades i valrörelsen blir alltså inte av trots att ekonomin går jämförelsevis bra. De exporterande företagen gynnas av en svagare krona. Sonys mobiltele i universitetsstaden Lund nästan halveras, tusen jobb ska bort, men samtidigt byggs två av världens främsta forskningsanläggningar för materielteknik, ESS och Max IV i samma stad.
Värre är Ericssons besked om att minska med nästan 3 000 jobb på en handfull olika svenska orter samtidigt som man ökat utomlands.
Svensk ekonomi tillhör de bästa i Europa, men många problem ligger framför det politiska systemet.
Henric Borgström
har under fyra årtionden varit ekonomijournalist i svensk press, radio och tv.