Bra att reformen får en ny start
Sedan började man söka nya modeller för hälsovården. Modellen om ansvarskommuner blev aldrig färdig.
Regeringen Katainen ville genomföra en kommun- och hälsovårdsreform för att göra förvaltningen i landet mera effektiv och för att garantera god och effektiv hälsovård. Tanken var att minska antalet kommuner från 350 till 70. Dessa storkommuner skulle ta hand om hälsovården i stället för samkommunerna som ansågs vara ineffektiva.
Visionen var fin. Men kommunreformen misslyckades. Regeringen var inkonsekvent. Den visste inte om den är beredd att använda tvångsåtgärder för att påtvinga kommunsammanslagningar eller inte. Utan hot av tvång blir det ingen stor reform.
Sedan började man söka nya modeller för hälsovården. Modellen om ansvarskommuner blev aldrig färdig. Sedan fattade alla partiledare ett beslut om en ny modell som baserade sig på fem stora social- och hälsovårdsområden. Tanken var att stark centralstyrning ger effektivitetsvinster.
I riksdagsbehandlingen kunde man analysera att kalkylerna om effektivitetsvinster var ytterst opålitliga. Man kunde till och med räkna ut att under en övergångsperiod hade hälsovårdsutgifterna ökat på grund av en utjämning av lönenivåerna och omställningskostnaderna. Incitamenten till effektivare verksamhetssätt saknades. Man hade skapat 19 monopolområden utan konkurrens. Besparingarna hade man räknat komma från bättre arbetssätt som inte var beroende av reformen. Det bästa och effektivaste exemplet som presenterades var Eksote som existerar redan i dag och baserar sig på kommunernas frivilliga samarbete.
Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att regeringens proposition stred mot grundlagen. Demokratiprincipen kränktes. Över hälften av kommunerna hade mindre än en procent av rösterna i social- och hälsovårdsförvaltningen. Kommunerna hade inget annat alternativ att ordna sina hälsotjänster och var tvungna att betala för de här tjänsterna.
Dessutom kränkte förslaget finansieringsprincipen. Finansieringsnyckeln skulle ha straffat kommuner som har ordnat sina hälsovårdstjänster effektivt. Modellen hade höjt några kommuners skattesats med cirka 8 procentenheter vilket kunde ha satt kommuners andra tjänster i farozonen. Kommunskatteprocenternas intervall hade ökat från 6 till 11 procentenheter.
Inom tre dagar skapade riksdagens socialutskott en helt ny modell som baserade sig på 19 produktionsområden. Grundlagsutskottet konstaterade att utgående från beredningsmaterialet kunde man inte bedöma om modellen var grundlagsenlig.
Hur skall man lösa social- och hälsovårdstvisten? Jag har två alternativa modeller, som säkert är grundlagsenliga. Vi kan fortsätta med kommunreformen och skapa landskapsomfattande kommuner med val, skatterätt och finansiering av alla kommunala tjänster. Eller vi låter nuvarande kommunerna ha hand om hälsovården men förpliktar centralsjukhusdistrikten att erbjuda primärvårdstjänster till kommunerna. Sedan väljer kommunen den bästa producenten mellan egen produktion, sjukvårdsdistriktet eller ett privatföretag. Den mest effektiva vinner.
Kimmo Sasi
är medlem av riksdagens grundlagsutskott.