Som en avbild
Håller hot och våld på att bli alltmer vanligt?
Förra veckan meddelade den grekisk-svenska journalisten Alexandra Pascalidou att hon ger upp. Efter två decennier i tv-rutan och som radioröst har hon fått nog av hatbrev, trakasserier, och meddelanden om att hon borde ”flytta hem” till Grekland. Dödshoten har naturligtvis polisanmälts, e-posten har skannats och säkerhetspolisen är inkopplad.
Jag tänker på Finlands egen avhoppade journalist Umayya Abu Hanna och på diskussionen som uppstod i kölvattnet av hennes beslut att byta land för att komma undan rasismen som drabbade hennes dotter som ännu inte lämnat blöjstadiet. Dagarna efter hennes avskedskolumn i Helsingin Sanomat tar jag del av en ung somalisk killes blogg som nämner att han jobbar i kassan i närbutiken och att de finns kunder som vägrar att ta sina varor till kassan när de ser honom. Är han ensam i butiken, går de sonika ut. De i äldre medelåldern lär vara värst.
I Dagens Nyheter läser jag om Sofia, en 29-årig klasslärare som inte vågar berätta för klassen att hon är judisk, för att hatets svallvågor går så höga. Och när hon trots den döda mormoderns varningar ”säg aldrig att du är judinna” slutligen informerar klassen om sitt ursprung så blir det inte bättre. Tvärtom hittar hon en nioårig pojke fastfrusen i korridoren: föräldrarna vägrar att låta honom delta på lektionerna. För att lärarinnan är jude.
Den första spontana tanken som infinner sig är att det inte kan vara sant. Den andra är: Var är alla vuxna?
Jag läser Maria Svelands bok, Hatet, som handlar om hur trakasserierna mot feministerna blivit vardag och den omvända skuldbeläggningen. Precis som det är offrets fel att han eller hon blir mobbad, blev våldtagen, inte gick i tid från ett förhållande där hon blev misshandlad, borde journalisten ha tänkt efter före hon valde yrket, flyktingen valt ett annat land och feministen slutat orera medan tid var.
Liksom många män blir kränkta och provocerade av historier om kvinnomisshandel och kvinnors situation i samhället, känner sig gemene man irriterad av att ständigt bli påmind om att hatet mot invandrade, flyktingar, judar, feminister. Orättvist anklagade. Jag kan ju inte rå för att jag är man, kvinna, vit, utbildad, medelålders ... i en position av makt.
Håller hot och våld på att bli alltmer vanligt? Jag letar efter undersökningar men hittar mest polemiserade åsikter. Av de 836 hatbrott som anmälts i Finland 2012 har 36 gått vidare till domstol. Individuella berättelser bemöts med ilska och vantro. För det första är det väl deras eget fel att de sticker ut hakan ... och för de andra vad har han, hon, de för rätt att klaga? Det här är mitt samhälle och jag definierar det som jag vill. Säger jag att det egentligen är tolerant och jämställt så är det. Och passar det inte, så ... Samhället är det ju inget fel på.
Skrikiga ungdomar (och medelålders tanter och äldre män och alla de där vansinniga idioterna som skickar mordhot per e-post) får man väl räkna med? Det var ju ändå ingen som tvingade dig att skriva, att uttrycka en åsikt, att skaffa barn med någon som inte passar in.
Samhället som en avbildning av Flugornas herre.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.