En svartvit bild
När det gäller länders säkerhet brukar lagen hamna på undantag. Alla vet att domstolarna sammanträder först efter kriget.
Den dagliga rapporteringen kring krisen i Ukraina ger en lätt en bild av att det är fråga om, kanske inte en kamp mellan det goda och det onda, men i varje fall ett läge där mer västerländskt inriktade presumtivt demokratiska krafter står mot grupper med en autoritär samhällssyn understödda av Ryssland och Putin.
I själva verket står både regeringen i Kiev och separatisterna för en utpräglat nationalistisk politik som i ingetdera fallet har så mycket att göra med demokrati och där mycket av skillnaderna i målsättning dikteras av var man föreställer sig att få hjälp.
Att bilden i medierna får slagsida beror på en serie samverkande faktorer. En av dem är att den nya generationens journalister, som i det stora hela bestämmer nyhetsströmmens form, har bara ytlig erfarenhet av stormaktstvister modell det kalla kriget. Man är helt enkelt ovan vid andra ideologier och har svårt att se att också den västerländska demokratin, alla dess förtjänster till trots, är en ideologi. Man betonar det förment universella i den västerländska demokratin och glömmer ofta att de flesta så kallade universella värden kan hamna i kläm när det ligger i ideologins, statens eller makthavarnas intresse.
Det är fortfarande viktigt att minnas att i synnerhet stormakter är väldigt känsliga för sådant som de upplever som hot mot deras säkerhet. USA har alltsedan den så kallade Monroedoktrinens födelse för tvåhundra år sedan varit noga med att inga främmande skall komma och leka på Förenta Staternas bakgård. När den geografiskt sett närmaste bakgården i praktiken nu är pacificerad, har man utvidgat begreppet och håller med ekonomiska, diplomatiska och militära medel längre bort belägna bakgårdar i schack så gott det går.
Det har också tydligen varit svårt för många att sätta sig in i hur man tänker på den andra sidan. Detta trots att man på ryskt håll konsekvent i många år har uttryckt sin oro för utvidgningen av Nato. När Alpo Rusi för en tid sedan i denna tidning helt sonika slår fast att detta har Ryssland inget för, att Nato inte innebär någon fara utan enbart är en försvarsorganisation, tyder det på en total missuppfattning av de krafter som leder till storpolitiska sammandrabbningar.
Frågan är inte vad vi i väst anser att Nato är, utan vad Ryssland tror och anser att Nato är. Vi vet vad Ryssland tror och anser om Nato, men inte desto mindre har EU, USA och största delen av västvärldens opinionsbildare satt sig på den västerländska demokratins höga hästar för att lära Ryssland en läxa. För undvikande av missförstånd inom min yrkeskår vill jag säga att det finns lysande undantag, ett av dessa rapporterar för denna tidning.
Rysslands handlande har grundat sig på oro för landets säkerhet. Annekteringen av Krim var säkert excess i nödvärn och dumt och brott mot internationell lag. Men när det gäller länders säkerhet brukar lagen hamna på undantag. Alla vet att domstolarna sammanträder först efter kriget.
Geo Stenius
är journalist i periferin.