På rätt väg ...?
Tanken som gnager i min själ handlar alltså om den här frågan: är vi på rätt väg och vet vi vart vi vill komma?
Det har hänt mig tidigare. Det börjar som en stilla och svårdefinierbar oro. Så där som om det undermedvetna skulle påminna om någonting man har glömt. Eller kanske ännu mera som när jag slutade röka för 30 år sedan: jag kunde vakna med ett oförklarligt dåligt samvete och utan att först begripa vad det berodde på. Sen så småningom skulle sanning uppenbaras: jag hade drömt att jag rökte och drömmen hade lämnat efter sig känslan av skuld.
Tvivlet gnager alltså i min själ.
Ibland handlar det om att fullständigt disparata händelser eller bitar av information landar och skapar en konstellation, som själen sedan inte riktigt kommer över trots att de dagliga rutinerna fortsätter med oförminskad fart.
Kanske. Kanske det började med bakgrunden till de tre terroristerna i Paris. Det var samma historia jag hade gjort ett reportage om drygt tio år tidigare efter att ha åkt omkring i Washington DC:s ghettoförstäder en natt i polisbilens baksäte. Det handlar om förstäder med en förskräcklig arbetslöshet. Det handlar om barn, som egentligen aldrig har fått en hederlig chans innan misärens järnhårda lagar tar över deras liv.
För pojkarna ser karriärbanan ut så här. Medan de ännu är små förtjänar de sina fickpengar med att stå i gathörnen och spana efter polisbilar. De lite äldre springer ärenden, de mera hårdföra leder kvarterens knarkhandel. Förr eller senare hamnar de i fängelse och blir medlemmar i ett välorganiserat brödraskap, som i sin tur ger nya karriärmöjligheter. Och nya fängelseresor.
Vi ville tro att det här var ett amerikanskt mönster och att Europa – genom mindre hårdhet och större jämlikhet – var befriat från den här hemsökelsen. Men på 30 år har Europa förändrats – grundligt.
I dag på morgonen ramlade ett litet beslut från Europeiska kommissionen in på min e-post. Det handlade om makroekonomiska obalanser. Av euroområdets medlemmar har redan en majoritet mer eller mindre allvarliga obalanser. På plussidan finns snart bara Tyskland och Luxemburg. Och varför Luxemburg finns där vet vi alldeles för väl.
Tanken som gnager i min själ handlar alltså om den här frågan: är vi på rätt väg och vet vi vart vi vill komma?
Det är – pinsamt – sant att vi har varit inne på den här vägen (och fått samma uppmaningar under årens gång) sedan minst 30 år. Men är det så att råden vi har fått har varit felaktiga, att vi nu filar på våra strukturer så att de egentligen inte mera håller för påfrestningarna?
Redan den frågan känns besvärlig, men det finns en som är betydligt värre: klarar vi av att ändra på regelverket eller har vi byggt oss ett fängelse, som bevakas av den internationella finansmarknadens regelverk?
Om vi inte klarar av att svara på de här frågorna löper vi en stor risk. Den besvaras nämligen då av tillfälliga opportunister, som gör politisk karriär på önskedrömmar. Det är ett helvetiskt recept.
Nils Torvalds
är medlem av Europaparlamentet (SFP).