Svenskfinlandiserad uppstart
Finlandisering är ett sätt att benämna självpåtagna begräsningar.
Jag cyklar till jobbet på nattens blötsnö och tänker på vad jag har gemensamt med Tuomas Oksa. Han är 17 år, gymnasist och snickeriföretagare. Jag har läst om honom till morgongröten, Helsingin Sanomat använder honom som ett exempel på ungdomars företagsamhetsiver. Varför vill ungdomar som Tuomas ha firma? Pengar, förstås. Men det handlar också om självständighet, idéer och kreativitet. Om det nördiga infallet som tillsammans med ett gäng kompisar blir ett jobb, där misslyckande och framgång kan firas med samma glada attityd.
Under 15 månader har vi arbetat med att åstadkomma en svenskspråkig klasslärarutbildning i Helsingfors. Går allt som det ser ut att göra börjar de första studenterna hösten 2016. Det som i december för drygt ett år sedan var en idé på ett par sidor har vuxit till sig och fått innehåll, struktur och resurser. Före sommaren skall kurserna vara klara, och runt årsskiftet börjar vi rekrytera personal. Vi har inte varit så bra på att fira, varken bra eller dåliga dagar. Inga lanseringsmässor, inga personalförmåner, inga logon. Men om man kisar lite med ögonen och förbiser att vi inte är babysläta längre passar en hel del av det vi gjort rätt bra in i uppstartskuvertet. Vi kom på något vi ville göra, som vi tror att behövs, och som vi tror att vi är bra på. Sedan har vi försökt få andra att inse att det är värt att satsa på.
Men egentligen är vi ganska ointressanta. Det som är värt att berätta är att 375 år gamla Helsingfors universitet kan bete sig halsbrytande obyråkratiskt. Jag undrar om Tuomas Oksa och hans generationskamrater förstår att idébaserad utveckling och ekonomiskt risktagande också finns mitt bland lönetabeller och läsårsplanering på universitet och högskolor, och att stiftelser och fonder kan bete sig riskkapitalistiskt oförväget? Alla företag är inte spänstigt dynamiska, och alla myndigheter är inte konservativt stelbenta.
Det är inte samhällelig eller privat huvudman som avgör om det finns takhöjd för innovationer. Men det fungerar bara när vi kommer ihåg att utnyttja det utrymme som finns för att tänka lite större. Under året med lärarutbildningsarbetet har jag tänkt för mycket på det som faktiskt bara är förutsättningar – utbildningspolitik, fondfinansiering och regionala särintressen – och för lite på den forskning och undervisning som är själva drivkraften för det hela.
Finlandisering är ett sätt att benämna självpåtagna begräsningar. I lärarutbildningsarbetet har jag och kanske också andra drabbats av en ganska seriös släng av svenskfinlandisering, där mera tid och kraft än nödvändigt gått åt till att fundera på vad tänkta finlandssvenska kritiker kommer att tycka. När man tänker för mycket i sidled är det lätt att glömma bort att det finns gott om luft lite högre upp. Och att den viktigaste skillnaden mellan mig och sådana som Tuomas Oksa, förutom åren som gått, kanske inte handlar om huruvida arbetsplatsen är ett litet företag eller en stor myndighet, utan om att ungdomarna förstår att utveckling förutsätter att man vågar titta uppåt och framåt, utan ängslig självcensur.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.