Millenniemål
Jag vägrar tro att agendan som sådan skulle vara omöjlig att förverkliga.
Häromveckan rapporterade HBL (13.2) att ”forskare sågar flummiga utvecklingsmål”. Det handlar om de nya utvecklingsmål som skall ta över stafettpinnen efter FN:s millenniemål som löper ut i år, och enligt den nya rapporten är alltså de nya målen på tok för många och omöjliga att mäta.
Mitt jobb under de senaste två åren har till stora delar handlat om att påverka den nya utvecklingsagendan. Det är lätt att kritisera en agenda som innefattar 17 övergripande mål och de 169 delmål. Men det är också något fascinerande med en politisk process som är så ambitiös och präglas av en sådan framtidstilltro.
Millenniemålen var långt de rika ländernas agenda för att utrota fattigdomen, utarbetad av experter i New York. De nya målen har förhandlats fram av medlemsstater och fokuset på fattigdom har ersatts av en bredare agenda för hållbar utveckling. Utgångspunkten är att såväl sociala och ekonomiska som miljömässiga utmaningar måste tacklas och att det globala samfundet måste ta itu med de strukturella hinder för utveckling som framför allt de fattigaste länderna möter. Den nya agendan lovar bland annat kvalitetsutbildning, jämställdhet, jobb och tillgång till vatten. Samtidigt skall fattigdom, hunger och barnarbete utrotas, skogar och oceaner skyddas och klimatförändringen stoppas, bland annat. Dessutom finns det en stark jämlikhetsprincip enligt vilken inget mål skall anses vara nått förrän också de mest marginaliserade grupperna i samhället har nått målet.
Det är alltså inte någon liten måste göra-lista och det var både en och två medlemsstater som under den gångna veckans förhandlingsrunda i New York informellt ifrågasatte om agendan alls är möjlig att förverkliga. Vissa av delmålen kunde förstås omformuleras, andra borde definitivt göras mera specifika och mätbara. Men utkastet till utvecklingsmål föregicks av långa och utdragna förhandlingar och också om det i dag finns medlemsstater som önskar att man hade varit hårdare i de tidigare förhandlingarna representerar det nuvarande förslaget någon form av helig balans, där alla länder har tvingats göra åtminstone någon kompromiss. Det betyder att det är svårt att öppna upp för ändringar i delmålen utan att då tvingas omförhandla hela paketet.
Frågan debatteras flitigt av medlemsstaterna och förenklat kunde man säga att de rika länderna gärna skulle begränsa antalet delmål, medan de fattiga länderna är väldigt måna om att hålla måluppsättningen intakt. Samtidigt är den centrala frågan om medlemsstaterna är villiga att vara lika ambitiösa när det gäller finansieringen och implementeringen av målen.
Jag vägrar tro att agendan som sådan skulle vara omöjlig att förverkliga. Men om en global agenda för hållbar utveckling skall ha någon som helst möjlighet att förverkligas måste medlemsstaterna förbinda sig till att både finansiera och implementera den. 2015 är inte bara året då millenniemålen löper ut, det är också året då FN som organisation fyller 70 år. Det förefaller mig vara en ypperlig tidpunkt för enas om en progressiv agenda och leva upp till löftet om alla människors lika värde.
Antonia Wulff
jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.