Mirjam Kalland: Toppkvalitet för kaffepengar
Det sved lite då en minister med ansvar för idrott sade att man inte får toppkvalitet för kaffepengar.
För en tid sedan var jag med i en arbetsgrupp som utredde barnskyddets situation i landet. Uppdraget var inte anslutet till att utreda något enskilt fall, utan barnskyddets situation som helhet efter ett antal tragiska händelser som väckt både bestörtning och kritik.
Uppdraget var omfattande, men utfördes vid sidan om det vanliga jobbet, med kaffeservering på mötena som betalning. Därför sved det lite då en minister med ansvar för idrott sade (på tal om en rapport om toppidrottens framtid som resulterade i 36 sidor text, och som lär ha kostat två och en halv miljon att producera) att man inte får toppkvalitet för kaffepengar.
Nå, kanske vår rapport inte var av toppkvalitet, och den saknade helt klatschiga slogans, men vi gjorde vårt bästa. Vi träffades tiotals gånger, och jobbade mellan mötena. Vi besökte kommuner, och vi hörde olika grupper. Vi läste rapporter, vi diskuterade. Ibland blev vi arga, ibland förtvivlade. Och vi drabbades av medkänsla med alla aktörer. Med socialarbetarna som ofta arbetar under hårt tryck med orimligt många klienter i komplicerade situationer utan tillräckligt stöd för sitt arbete. Med föräldrarna, som ofta har bett om hjälp under en längre tid förrän situationen urartat. Och allra mest med barnen, dessa hjälplösa små eller desillusionerade och arga unga, som lidit för länge innan de får hjälp.
Rapporten kom med femtiofyra genomtänkta förslag på förbättring av situationen, och en hel del av dem har faktiskt lett till förändringar. Bland annat träder en lagändring i kraft i april som i praktiken (i bästa fall) betyder att en familj bör erbjudas konkret hjälp då de upplever ett behov av stöd utan att det förutsätter att familjen registreras inom barnskyddet.
Rapporten påtalade också bristen på kompetenta socialarbetare. Och nu är jag då på andra sidan, och representerar en högskola vid Helsingfors universitet med ansvar för att utbilda socialarbetare på svenska. Lite som att spela fotboll med sig själv. Men min ståndpunkt har inte ändrats: det behövs flera socialarbetare, och det behövs specialiseringsutbildning inom barnskyddet. Det behövs också sannolikt flera socionomer med inriktningen att jobba med barn, unga eller familjer i olika grad av utsatta situationer. Det är därför ingen lätt ekvation att lösa.
Värdens bästa socialarbetarutbildning skulle innehålla såväl utbildning i samhällets strukturer som i socialarbetets praktik, och möjligheter till specialiseringsutbildning i till exempel barnskydd som direkt påbyggnad på magisterexamen. För precis som vår grundskola inte bygger bara på välutbildade lärare, utan också på ett samhälle som främjar jämställdhet och lika rätt till god utbildning för alla (och det därför är försett med stora etiska frågetecken att exportera vår lärarutbildning till Saudiarabien) bygger god praktik inom socialt arbete på ett samhälle som vill minska på skillnader i hälsa och välbefinnande. Dags att kavla upp ärmarna.
Mirjam Kalland
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.