En värld utan falska motsättningar
Nationell historieskrivningen har ibland underblåst motsättningar, men god historia är universell och mänsklig i vidaste bemärkelse.
Mänsklighetens historia beskrivs ibland som en berättelse om motsättningar, en kamp mellan det goda och det onda. På ena sidan befinner sig ”vi”, de goda, på den andra sidan ”de”, de annorlunda, de främmande, de onda.
Just nu lever vi med två sådana bilder av svåröverkomliga motsättningar mellan dem och oss. Muslimerna är de, likaså ryssarna. De utgör ett hot, de är skrämmande och annorlunda. Det intressanta är att världshistorien genom tiderna rört sig kring sådana motsättningar och hotbilder. Man kallar det en manikeisk världsbild och syftar då på en urgammal och utdöd trosriktning som byggde på motsatsen mellan det goda och det onda, enkelt uttryckt.
Historikern David Cannadine (The Undived Past, 2013) har analyserat sex klassiska identiteter som mobiliserat mänskligheten och skapat bilden av svåröverstigliga motsatsförhållanden. Det gäller religion, klass, ras, nation, kön och civilisation. I olika skeden har alla dessa byggt på att det finns en fiende eller ett konfliktförhållande till ”de andra”.
Hans granskning av historiska fakta visar att bilden oftast är falsk, att den bygger på ohållbara teorier eller myter. I dag är det lätt att avfärda lärorna om ojämlika raser, de led tragiska skeppsbrott i Tyskland och Sydafrika. Marx och Engels trodde att klasskampen var nyckeln till historieförståelsen, men de hade fel. Romarrikets hedendom, kristendomen och islam var inte så antagonistiska och varandra uteslutande som tidigare historieskrivning gör gällande.
Nationsbegreppet är relativt ungt och kanske inte alls så evigt som vi föreställer oss. Nationstillhörighet definierar inte ensam individens identitet. Könsfördelningen omfattar visserligen hela mänskligheten, men ett motsatsförhållande mellan könen förmår knappast engagera de stora massorna. Återstår så civilisationernas påstådda kamp mot varandra.
En sådan kamp ansågs Samuel P. Huntington förutspå på 1990-talet, men i själva verket menade han att en civilisation är svår att definiera och att samverkan mellan dem är bättre. De nykonservativa hökarna har dock ivrigt anammat teorin om vi och de, de goda mot de onda. President Bush talade om ”us versus them”, de som inte är med oss, är emot oss.
Poängen är alltså att historien inte ger belägg för bestående och oövervinneliga motsatsförhållanden, däremot nog på otaliga exempel hur falska bilder och myter utnyttjats och lett till hat och krig. Går man litet djupare, är bilden vanligen mera nyanserad.
Någonting att ta till vara i dag när motsättningarna i världen skärps? Det gäller att se skillnaderna mellan individer och system, mellan fanatiska minoriteter och mittfårans balanserade majoriteter. Och att minnas att hänsynslösa ledare alltid utnyttjat fördomar och myter för att stötta sin ställning. Även nationell historieskrivningen har ibland underblåst motsättningar, men god historia är universell och mänsklig i vidaste bemärkelse.
Pär Stenbäck
är samhällsdebattör.