Björn Vikström: Ansiktet
Genom att ge legosoldaten eller terroristen ett ansikte blir hans agerande mer förståeligt.
God journalistik ger ett ansikte åt människorna bakom rubrikerna. Vi får möta dem som fattar beslut och dem som blir utsatta för andras beslut. Genom intervjuer och personporträtt kan vi leva oss in i hur aktuella samhällsfrågor återspeglas i olika människors vardag. På det sättet förverkligar medierna sin uppgift att granska beslutsfattandet och hålla allmänheten informerad om olägenheter.
Men synliggörandet av människorna bakom nyheterna har också sin avigsida. Offentliga personer såsom politiker och andra kändisar löper konstant risk att bli uthängda, deras uttalanden vägs på guldvåg och deras privatliv skärskådas. Den grävande journalisten som vill få fram sanningen bakom misstankar om oegentligheter eller försummelser, framstår lätt som ett slags allmän åklagare, inför vilken de utpekade har svårt att rentvå sig.
Men också de ”vanliga” människorna som går med på att lyftas upp i medierna gör sig sårbara. Är det alltid etiskt försvarbart att ge ett ansikte åt utsattheten och sorgen? Vems är ansvaret – journalistens eller den intervjuades? Frågan väcks då jag läser artiklar om familjer som drabbats av tragiska olyckor eller våldshandlingar, eller om ungdomar som är försvunna eller kämpar med missbruk. Anhöriga träder fram med sin nakna förtvivlan och vädjar om hjälp från myndigheter eller varnar för att detta hemska inte skall få drabba någon annan. Budskapet är viktigt, och skall definitivt inte tystas ned. Men är människors olycka allmän egendom? Är det respektfullt mot de döda och deras anhöriga att lyfta fram alla dramatiska detaljer?
Samma fråga, men ur motsatt perspektiv, väcktes då jag i tv såg en dokumentär som följde upp unga muslimer som låtit sig värvas till kriget i Syrien. Litet senare hade HBL en artikel om en Sverigefinländare som blivit legosoldat i Ukraina. Medierna svarar här på ett konkret behov: vi är många som chockeras av hur unga män lockas av möjligheten att få strida, skjuta och döda för en ”högre” sak, och vi vill försöka förstå vad det är som driver dem till detta.
Den här sortens journalistik behövs bland annat för att möjliggöra förebyggande åtgärder som förhindrar att andra lockas att åka i väg till något av krigen i världen. Men risken är att effekten kan bli den motsatta. Genom att ge legosoldaten eller terroristen ett ansikte blir hans agerande mer förståeligt – åtminstone om man inte samtidigt lyfter fram de grymheter som krigen leder till. Inbördeskrigets eller terrorhandlingens vanvett skall inte förklaras: att vi vill försöka greppa motivationsgrunderna hos en Breivik eller de män som sköt ner Charlie Hebdos redaktion får inte leda till att vi anser oss förstå dem.
Ansiktet används som bild för såväl Guds som människans öppenhet mot omvärlden. Det vittnar om sårbarhet, och manar därför till vördnad och respekt. Att veta när det skall synliggöras och när det skall döljas är en svår konst, såväl för journalister som för oss andra.
Björn Vikström
är biskop i Borgå.