Rösta på parti
Gruppdisciplin uppfattas ibland som ett fult ord.
Det är slående hur debatten inför val i Finland nästan uteslutande handlar om vad partierna och kandidaterna tänker göra under kommande valperiod, däremot mycket mindre om vad de gjort under den gångna perioden. Möjligheten att utkräva ansvar är dock fundamental för demokratin.
Jag känner inte till några undersökningar, men jag har den känslan att det för de flesta väljare är viktigare att bedöma resultaten av den gångna perioden än programmen för den kommande perioden. Under det senaste kvartsseklet har ett parti ökat sin parlamentariska styrka med minst 15 mandat i tre val: Centern 1991, SDP 1995 och Sannfinländarna 2011. Knappast var det de här tre partiernas magnifika program som lockade väljarna, snarare var det ett ställningstagande mot den sittande regeringen. Samma gäller säkert det kommande valet, där Centern om man får tro galluparna igen vinner med över 15 mandat.
Till saken hör att de som hemförde en jordskredsseger tappade över tio mandat i följande val: Centern 1995 och SDP 1999. Det skulle inte förvåna om Sannfinländarna skulle tappa över tio mandat den här gången trots att de varit i opposition.
Man kan fråga sig om väljarna under valkampanjen ges tillräcklig information för att kunna utkräva ansvar då medierna nästan enbart ägnar sig åt att utröna vad partierna och kandidaterna tänker göra i framtiden. Ett exempel är de allt vanligare kandidattesten. De är på två sätt betänkliga (och då jag kritiserar dem måste jag samtidigt påpeka att jag själv en gång i tiden varit med om att göra upp kandidattest).
”Alla slags ’valmaskiner’ (=kandidattest) är naturligtvis ett djävulens påhitt”, skriver Matti Klinge i sin dagbok för 2 maj 2011 (Tanskan sää. Päiväkirjastani 2010-2011). Han hävdar att vårt politiska system är felaktigt eller omoraliskt därför att det i så hög grad baserar sig på kandidaternas löften och förhandsställningstaganden i frågor som bara håller på att komma upp på agendan. De här löftena kan naturligtvis inte hållas. Riksdagsledamöterna borde väljas på basis av förtroende, där man väljer den som man kan lita på då svåra frågor kommer upp, menar Klinge.
Det andra felet med kandidattesten är att de koncentrerar sig på de enskilda kandidaterna, inte på partierna. Det är ändå partierna som agerar i riksdagen och regeringen. De enskilda riksdagsledamöternas åsikter påverkar naturligtvis partiernas ståndpunkter, men direkt har de betydelse bara i de ytterst få fall som av politikerna betecknats som ”samvetsfrågor”. Då en del journalister jämför vad kandidaterna sagt i kandidattesten och hur de röstat i en konkret fråga är det enbart populism om det inte sätts i ett sammanhang.
Gruppdisciplin uppfattas ibland som ett fult ord. Men utan den fungerar parlamentarismen inte och varje riksdagsledamot ansluter sig frivilligt till en grupp. Utanför gruppen kan man agera friare men saknar inflytande. Många säger att de röstar på person, inte på parti. Men varje röst på en person är också en röst på ett parti. Och partiets röstetal är avgörande.
Bjarne Nitovuori
är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.