I väntan på Centern
Det gamla centerpartiets paradgrenar har varit jordbruket, landsbygden, utrikespolitiken och regionpolitiken.
Vad kunde ännu beröva Centerpartiet den förväntade segern i aprilvalet? Inte ens grova klavertramp kan stoppa bandwagon-effekten. De utmattade regeringspartierna verkar inte kapabla till en stark slutspurt. Om centerledarens hälsa ännu en gång vacklar, är det tråkigt, men inte något som avskräcker väljarna.
Nej, det är nog allt skäl att ta skeden i vacker hand och i stället titta närmare på vad 50+-centerriksdagmän innebär för landet. Bilden av Juha Sipilä ger inte ett entydigt svar. Enligt gammal (och dålig) tradition avkrävs inte våra partier speciellt konkreta vallöften. De värjer sig konsekvent med att hänvisa till valresultat, koalitionsförhandlingar och, klokt nog, statsfinanserna.
Det gamla centerpartiets paradgrenar har varit jordbruket, landsbygden, utrikespolitiken och regionpolitiken. Jordbruksväljarna är i dag en minoritet, men landsbygdens avfolkning fortsätter att vara en hjärtefråga för partiet. Kommun- och hälsovårdsreformen har varit omtumlande, inte minst för Centern. Men väl att märka: Sipilä själv anser sig vara upphovsmannen till den (omstridda) kompromiss som alla partier enades om. Det blir därför svårt att springa ifrån den, också om den slits i bitar inför valet. En centerledd regering kommer att ha en selektiv syn på kommunala fusioner. Antalet centerdominerade kommuner tillåts inte minska för kraftigt, men runt huvudstaden kommer inställningen att vara närmast machiavellisk. Minns regeringen Vanhanens inställning till Sibbo!
Nu påstår en del bedömare att den rikspolitiskt oerfarne partiordförande Sipilä måste lyssna på det gamla gardets diktat. Om det stämmer, kan man befara att vi drabbas av en nya runda av tvångsutlokaliseringar av statliga ämbetsverk. Är Centern beredd att medge att det tåget har gått, att tillväxtideologin har segrat och att det som en gång var en förnuftig regionpolitik inte mera finns? Centern kunde däremot göra en insats genom att bromsa den osunda konkurrensen om nya invånare mellan huvudstadsregionens kommuner, men utan sammanslagning. – Partiets styrka bygger på bevakning av lokala intressen, så ”siltarumpu”-politiken (ungefär valfläsk) kan därför få en renässans.
Utrikespolitiken då? En läsning av Paavo Väyrynens årsgamla bok ”Suomen linja” övertygar om att Kekkonen-linjen lever gott, med tilläggen: Ut ur euron och nej till fortsatt EU-integration. Väyrynen kandiderar för utrikesministerposten och förespråkar en följsammare Rysslandspolitik så starkt att hans parti tvingats ta avstånd från hans uttalanden. För honom är valet också ett linjeval mellan ”alkioismen” och ”stadsliberalismen”, den senare företrädd av partiledarna Esko Aho och Mari Kiviniemi, delvis av Matti Vanhanen och Anneli Jäätteenmäki!
Det oroväckande är att Väyrynen anser att Sipilä företräder alkioismen och därför ser en chans för en förändring i sin anda. Själv har jag på nära håll upplevt Sipilä som en genuin, laestadiansk företagare utan alltför tung ideologisk belastning från det förflutna.
Pär Stenbäck
har erfarenhet av mittensamarbete på 1970-talet.