Kommande generationers rättigheter
Den som tror att jurister är bra på att argumentera har inte umgåtts med filosofer.
För en tid sedan gjorde jag det stora misstaget att jag med en grupp filosofer initierade en diskussion om kommande generationers rättigheter. Innan jag visste ordet av hade jag insett att ett svårare tema får man söka. Dels kunde vi inte enas om huruvida någon som ännu inte existerar kan ha rättigheter. Dels hade vi olika åsikter om den praktiska betydelsen med dylika rättigheter. Vår uppfattning om begreppet rättighet var inte heller densamma. Debatten avslutades i ett tillstånd av fullständig förvirring. Den som tror att jurister är bra på att argumentera har inte umgåtts med filosofer.
Med vetskap om komplexiteten i begreppet har jag nyfiket följt med hur termen hittat sig fram till den ekonomiska retoriken. Nedskärningar och sparåtgärder motiveras allt oftare med hänsyn till de generationer som komma skall. Vi har fått höra att det är omoraliskt att använda resurser på ett sätt som hindrar de kommande generationerna från att tillfredsställa sina behov. Påståendet låter övertygande. Varför skulle just vi få utplåna alla resurser?
Problemet med retoriken är att generationerna utgör ett kontinuum. De kommande generationerna är med andra ord redan här. De tar sina första andetag på förlossningsavdelningarna, springer på dagisgårdar och pluggar i skolorna. Nuet och framtiden smälter ihop. Om vi riktar nedskärningarna fel riskerar vi i själva verket att försvaga kommande generationers livsvillkor. Som ett exempel kan vi ta sparåtgärder som riktar sig mot skolorna.
Begreppet ”kommande generationers rättigheter” är dock inte värdelöst. Dess praktiska relevans är bara en annan än man först trott. Termen är inte den magiska trollstav som berättigar till plågsamma nedskärningar. Den som hänvisar till kommande generationers rättigheter kräver, utan att nödvändigtvis inse det, att vi ändrar perspektivet.
Samhället snurrar kring oss medelålders människor som har arbete. Vi har starka intressebevakare, såväl politiska som fackliga. Modig är den som vågar reta upp oss, för de svåra besluten fattas utgående från vårt perspektiv. Hur skulle besluten se ut om vi lyfte barnen och ungdomen i främsta rum? Vi testar. Skulle du vara villig att höja din pensionsålder om du samtidigt kunde se till att nedskärningar i skolorna kunde undvikas?
Nu vet jag att de ekonomiska realiteterna är svårare än så. Men just därför förutsätter jag som förälder och direkt ansvarig för representanter för framtiden att politiker börjar tala klarspråk. Jag struntar i luddiga löften om regeringsprogram med tre, fyra eller fem punkter. Jag vill se förslag till konkreta, konsekvensbedömda nedskärningslistor och stimulanspaket. Jag vill höra om smarta idéer om hur vi kunde leva billigare. Jag vill ta del av visioner om hur de kommande generationernas intressen tillvaratas med tanke på att de redan finns. Och efter orden vill jag se handlingar.
Elina Pirjatanniemi
är professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.