Religioner och krig
Skiljelinjerna i Mellanöstern är mellan shia och sunni, inte mellan de kristna och muslimerna.
Som 14-åring valde jag, trots mer än fem års erfarenhet av kristna sommarläger bort både konfirmationslägret och konfirmationen. Då ansåg jag inte att valde bort religionen, utan mera institutionen, kyrkan.
Bland de vuxna jag kände hade kvinnor lämnat kyrkan i protest mot att kvinnliga präster inte tilläts och män för att kyrkan representerade makten. Mer än ett religöst ställningstagande var det alltså politiskt, upproriskt: jag vill själv välja hur jag definierar min tro. Jag hänvisade jag till hur mycket åsiktsförtryck, krig och blodbad religionerna, de institutionaliserade religionerna hade gett upphov till genom historien. Jag vet att de bland mina klasskamrater fanns de som tyckte att jag gjorde mig märkvärdig. Dödandet i religionens namn hörde det förflutna till.
Så mycket har skrivits om Charlie Hebdo att jag inte tycker jag har så mycket att tillägga, utom kanske detta: Den som introducerade mig till tidningen var en syrisk sunnimuslimsk man. Han hade kommit i kontakt med tidningen i sin ungdom och förblivit den trogen. Varje vecka damp den ner på hans skrivbord på jobbet. De riktigt roliga karikatyrerna brukade han peka ut för mig, men när jag föreslog att han kunde skanna dem och skicka runt dem började han skratta: ”Du glömmer vilket land jag kommer ifrån”.
Jag läser en artikel som handlar om inbördeskriget i Syrien som hänvisar till de ekonomiska omständigheterna. Om inte skörden slagit fel, om inte ekonomin försämrats fem år i rad skulle inbördeskriget aldrig hänt. Det är inte sant. Åtminstone är det inte hela, inte ens halva sanningen. Visst bidrog den ekonomiska nedgången till att oroligheterna spreds, men ekonomin var varken tändstickan eller de breda klabbarna av inkapslat politiskt tvång som gjorde elden möjlig. Folket som startade protesterna i de stora städerna, i Daraa, Homs och Damaskus, representanterna för den urbana medelklassen, de flesta av dem hade lite gemensamt, och lite till övers, för knappa omständigheterna på landet.
I början handlade det om politisk frihet. Inte ekonomisk, inte religös. Revolutionen i Syrien fick bränsle av det som då verkade vara lyckade folkrörelser för politisk frihet i Tunisien, Egypten. Redan då ljöd de krassa varningarna från de mera politiskt erfarna i landet. ”Hör du vad de skanderar”, frågade syrierna då de första demonstrationerna bröt ut i Damaskus. ”De kristna till Libanon. Alawiterna till graven”. Blandningen av religion och politik. Vi och dom. ”Hur kan någon ställa sig bakom det där?”
Dagens stora religionskrig förs inte mellan religionerna, utan innanför dem. Skiljelinjerna i Mellanöstern är mellan shia och sunni, inte mellan de kristna och muslimerna. Inom religionsyttringarna går knivskarpa skiljelinjer mellan fanatikerna och de reflekterande. Liksom många gånger förr i historien används religiösa olikheter skrupelfritt av politiker och makthavare.
Se till dagens rubriker: morden i Paris, de kidnappade flickorna i Nigeria, Boko Harams framfart. I dagens morgonnyhet var över 50 procent av inslagen relaterade till religioner, blodbad och krig. Dödandet i religionens namn hör inte längre endast de förflutna till. Det manar till eftertanke. Religion är inte endast ett personligt val. Kanske var det aldrig det.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.